Ett fyrkantigt ark med rubriken 2022, indelad fyra kategorier av ambitioner: Mående, kul, familj och jobb. Mål om att skaffa en mentor, vara ”en mjukare mamma” och att förlika mig med att vara medelmåttig. Att ”sitta mer på en stubbe”, skriva mer om klimatet och att någon gång ha en hemmafest.

Hopp formulerat i 13 punkter som jag ­nästan uteslutet misslyckats bocka av.

Så mycket för överjaget.

Varje år diskuteras frågan nyårslöften, och huruvida man bör ha dem eller inte. Till mina vänner brukar jag ställa frågan ”Vad vill du ha mer av nästa år?” och sedan sätta en slags rubrik på det. Till exempel ”Harmoniexpo-året 2020” eller ”One night stand-sommaren 2015”.

Jag har också länge propagerat för att man enbart ska ha livsbejakande löften i stil med ”klä mig slampigare och dricka mer ­champagne”. En strategi som fick stöd i en stor studie om nyårslöften som utfördes vid årsskiftet 2017/2018 av Stockholms och Lin­köpings universitet. Där visade det sig att den som formulerar ett nyårslöfte som ett närmandemål – som utgår från att man ska börja med något i sitt liv – hade större chans att lyckas än den som satte upp undvikandemål.

Alltså, istället för att lova att ”sluta äta snabbmat”, sätt målet att ”äta mer grönsaker”.

Då borde väl mer champagne och slampigare vara perfekt?

Tyvärr har jag haft magkatarr i ett år, så bubbligt vin är mer ett löfte om akuta buksmärtor än om livsbejakelse. Att klä sig lättklätt i iskylan är också självplågeri. Så kul ska Kung Bore inte ha när han nyper mig i rumpan på väg till jobbet?

Inför 31 december i år har jag därför en ny ­strategi: Istället för löfte – bokslut.

2022 blev året jag byggde en lekstuga som bara blev lite sned, året jag lärde mig spela några låtar på dragspel och insåg att det är bäst att inte kommentera vänsterpartisters hår.

Det blev också året jag slutade träna för att lugna ner min stressade kropp, och det faktiskt fungerade. Dessutom köpte jag en billig roddbåt som jag aldrig använde, men nu har jag en roddbåt.

Men en framåtblick ska jag ändå unna mig inför 2023: Att spå i tenn och tolka de oformliga klimparna extremt välvilligt. (”NÄMEN EN HUNDVALP – TILL MIG!?”). Året jag blev ihop med min man fick vi båda varsin spermieliknande formation, och fem månader senare var jag gravid. I mina öron skriker det evidens. Därför ska jag i år tolka tennformationen som en lösning på klimatkrisen. Ni kan tacka mig om ett år.

”Med en orubblig övertygelse om undergång fortsätter vi att uppfinna hopp” konstaterar en av rollfigurerna i Noah Baumbachs nya katastroffilm ”White noise” som har premiär på Netflix i dagarna. Det fick mig att tänka på de där 13 målen om 2022 som gick åt helvete, och att över­jagets fiasko spelar mindre roll.

Förmodligen är det viktiga inte våra enskilda nyårslöften, utan att vi som kollektiv fortsätter uppfinna hopp.