Krönika

Kristin McMillen: Connell är som Tove Janssons lilla knytt

Publicerad 22 maj, 2020

Bild: Bild: Element Pictures

Dagens ETC

Jag tänker på Connell Waldron i tv-serien "Normala människor" och jag tänker på Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet". Kristin McMillen om det språkliga glappet, instängdheten och känslorna vi inte lyckas förmedla med ord.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Kristin McMillen

Text

I början kan det verka som en romantisk kliché i regnig irländsk landsbygd. Marianne, som kommer från pengar, och Connell vars mamma städar herrgården hos Mariannes familj.
De blir ihop i smyg.

Medan den utstötta rikemansdottern försöker värja sig mot mobbarna med smarta sarkasmer är hennes fattige klasskamrat sportig, snygg och påtagligt populär. Men Connell och Marianne är – i brist på bättre ord – själsfränder. Sex känns inte såhär med någon annan.

Tyvärr räcker det inte. Snabbt utvecklar det sig till ett lika delar sorgligt som hett coming of age-drama. Ett förhållande infekterat av maktobalans, klasskillnader och såriga anknytningar.

Ändå är det inte maktperspektivet som intresserar mig mest i SVT-aktuella ”Normala människor” - utan språkets roll i Connells och Mariannes relationsproblem.