Kawa Zolfagary: Ni som aldrig tog debatten

Häromveckan rapporterade Dagens Nyheter att högstadieelever från två Stockholmsskolor tvingats debattera homosexuellas lämplighet som adoptivföräldrar som en debattövning. När skolorna fick kritik bemötte rektorerna den med att man måste diskutera känsliga saker. Jag minns själv när vi fick debattera så kallade känsliga saker under retoriklektionen i gymnasiet. Då delades vi upp i två lag, det ena för abort och det andra emot. Den övningen slutade med att en ung tjej rusade ut i tårar, hennes uppgift var att argumentera emot rätten till sin egen kropp. Man kan kalla det känsligt, man kan också kalla det en debatt vi inte borde tvingas till.

Åsikten att alla debatter är värda att ta och att alla debatter bidrar är en väldigt absurd sak. De flesta som för fram den åsikten har något gemensamt: de träffas sällan själva av ämnena de kräver att vi ska debattera. Få skulle hävda att det är viktigt att vi debatterar om jorden är platt. Men man kräver att vi ska debattera om HBTQ-personer ska ha samma rättigheter som alla andra, något som för varje tänkande person borde vara lika självklart som jordens runda form. Att barn som är HBTQ tvingas debattera sitt eget människovärde i skolan ser de inte heller som ett problem. Majoritetssamhället, de innanför normen, har bestämt att det här är en viktig fråga och något som går att ifrågasätta.