BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Inte minst talespersonen Fatemeh – en ung afghansk kvinna – gör starkt intryck. Dag efter dag vädjar och begär hon med sitt kraftfulla lugn att utvisningarna ska stoppas och att de unga som finns här nu ska få stanna och leva i fred.

Det är fantastiskt! Ändå är det något som skaver …

Under förra året, 2016, tvingades nästan 30 000 personer varje dag att fly från sina hem. Totalt är just nu mer än 65 miljoner människor på flykt och det är fler än någonsin tidigare. Hälften av dem kommer från tre länder: Syrien, Afghanistan och Sydsudan (enligt UNHCR och Sveriges regeringskansli).

En av de som flytt är Pojken. Tre avslag har nu lett fram till Utvisning och senast nästa måndag ska han lämna Sverige. När han kom hit var han ett barn på 16 år, men nu har han passerat gränsen. Han har fyllt 18 och Migrationsverket har bedömt att han genom sin blotta närvaro inte skulle löpa risk att utsättas för en allvarlig och personlig risk att skadas, och att han därför ska skickas tillbaka till Afghanistan.

Många har hoppats på och krävt att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, men när Migrationsverket förra veckan kom med ett nytt rättsligt ställningstagande om säkerhetssituationen i landet, så gjorde verket bedömningen att det fortfarande går fint att återvända.

Migrationsverket slår fast att det fortsatt råder ett ”allvarligt säkerhetsläge” i landet, men att konfliktnivåerna i landets 34 provinser skiljer sig från varandra och att det finns områden som verket bedömer som mindre farliga. ”Det går att återvända till flera områden”, säger Fredrik Beijer, som är rättschef på Migrationsverket, i ett pressmeddelande.

Vad betyder egentligen ”allvarligt säkerhetsläge”? Vad skiljer det från ”livsfarligt”? Var går gränsen mellan ”mer” och ”mindre” farligt? Och var går vår moraliska gräns? Den som gör att du och jag höjer rösten när vi inom oss känner att ”Nej hallå, det här är inte rätt”. Skiljelinjen mellan vad vi väljer att göra och vad vi väljer att inte göra? Det som gör oss till människor!

Att se de här unga människorna, som formar sina händer till hjärtan, som ropar om kärlek när hatet tränger sig på och som natt efter natt trotsar kylan på sina liggunderlag. Det inger respekt.

Ändå är det något som skaver …

Varför är det inte ”alla vi andra” som packar våra filtar och bosätter oss på gator och torg? Som står upp för Pojken och hans vänner?

Vi som har tbc-vaccin, fem veckors semester och som inte ser en enda kalashnikov så långt ögat når. Varför är det inte vi som i en enda stor kör ropar: ”Nej hallå, det här är inte rätt. Nu får det faktiskt vara nog!?”