Karin Poppius: När det möjliga blir omöjligt

För snart sex år sedan skrev jag min första text för den här tidningen som då hette ETC Hällefors. Det var strax efter valet och jag skrev ledare för Hälleforsvänstern som var med och styrde kommunen i en koalition med andra lokala partier. Det var ett år av förhoppningar. Det skulle bli bättre i kommunen, det var den arabiska våren, diktatorer som föll. Drömmar om frihet. Det gick att leva här. På den här platsen. Den sommaren klädde vi oss i grönt och gult, vi dansade och spelade för Genvägen, tåget som stannade i Bredsjö, Hällefors och Grythyttan. Vi ville ha tåget kvar. Regionen ville inte satsa men tack vare eldsjälar fortsatte tåget att stanna i Bredsjö, orten som jag valt att göra till mitt hem trots att det är kärvt att leva långt bort från staden. Trots att jobben och möjligheterna är få och att fjärrvärmen inte når våra villor så att vi måste krångla med ved och pellets. För att jag verkligen ville leva där. Här, i Bredsjö. Härifrån kunde jag ta tåget till Berlin, till Venedig, till Malmö och jag kunde åka raka spåret till Göteborg. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS