Zanyar Adami: När ska vi inse att havet är navet i livets kretslopp?

Vi har alla befunnit oss i en havandes buk. Människan i fostersäcken genomgår två miljarder års evolution på nio månader. Våra urminnen är att ha vuxit i ungt vatten, besläktat med urminnes gammalt hav. När vattnet går följer vi vätskan som leder oss från mörker till ljus, vår vattenvärld förbyts till en värld täckt av mestadels vatten där havet är fostervattnet i livmoder jord.

Vi vill bäras av havet, vaggas av vågorna, renas och förenas. Men dyker vi ner möts vi av ensamhet. Syret tryter av att tontunga fartyg far fram och fångar ton med fisk. Människan hejdar sig inte i sin fejd med planeten. Med lejda bottentrålare som skrapar vattendragen har vi snart inget annat än bottenskrap kvar. Sjöarna är lika sjuka som haven är djupa. Det ekar tomt när havets invånare utsätts för ett ekocid. Marina ekosystem rubbas av vårt ekonomiska system drivet av vårt ego. Vi sitter i samma sjunkande skepp och skjuter oss själva i sank i tron att havet är en outtömlig bank för föda vi kan döda.