Det är någonting visst med människor som är övertygade om någonting. Tv-predikanter, medium, Olof Palme.
Som barn hittade MacGowan en gång ett människokranium när han lekte på stranden. Det blev en påminnelse om massvälten på Irland och den brutala engelska kapitalismen som var ansvarig för den. En övertygelse som brukar drabba folk utsatta för etniskt förtryck och kolonialism, är att de blir socialister med starka antiimperialistiska tendenser. MacGowans böjelser visade sig allra främst i hans sånglyrik, som är full av referenser till att spöa svartskjortor och engelsmän.
Det är någonting visst med människor som är övertygade om någonting. Tv-predikanter, medium, Olof Palme. Karismatiska och tilldragande.
Om man ska lita på Expressen kultur (Halldorf 9/12, Malm 10/12) upplever religionen en slags lågmäld renässans i Sverige just nu och visst är december med sina julmarknadsbodar och rimfrost den månad då även ateisterna gärna uppfylls av tro. Det är kanske inte direkt religiös tro, men det är ett diffust ”någonting”. En drift inbäddad i reptilhjärnan som får oss att vända ansiktet mot himlen. I någon mån handlar förstås även ideologi om att tro på ett system, med vissa inre variationer. Samhället, individen, kanske den egna rasen.
En av årets mest skruvade dokumentärer, ”Miraklet i Gullspång”, handlar om den mänskliga driften att tro på något större än det observerbara. Två djupt religiösa systrar i 70-årsåldern från norra Norge köper en lägenhet i västgötska Gullspång och inser vid kontraktskrivningen att säljaren är kusligt lik deras äldre syster. Bara det att systern dog för 30 år sedan i självmord. Det hindrar dock varken systrarna eller säljaren från att faktiskt börja tro på att de är syskon allihopa, hur osannolikt det än verkar.
Det visar sig att det tvärsäkra inte alls var så obestridligt som vid första anblick. Samtliga inblandade tar två olika DNA-test och får två olika resultat. Polisens 30 år gamla utredning om storasystern öppnas igen och man hittar oegentligheter. Som tittare lämnas jag gapande med en smygande känsla av att om jag tror tillräckligt mycket på någonting kan det bli sant.
Jag bär med mig de norska systrarna när jag pustar in på en anonym galleria för att köpa fler presenter till min fyraåriga systerdotter på mellandagsrean. Hon är mitt i det åldersspann då man tror på tomten. På en elektronisk skylt ser jag en annons för Läkare utan gränsers arbete i Gaza med en qr-kod som jag skannar och swishar iväg en hundring till. Just då börjar ”Fairytale of New York” spelas.
Anonyma gallerior är ofta hemska platser, men där och då är det en sakral arena där alla dessa saker möts. Minnet av den gamle punkgubben som trodde på något. Kärleken till min systerdotter. Den existentiella fasan som pågår samtidigt på Gazaremsan.
Länge var det sant att religionen var folkets opium, men också hjärtat i en hjärtlös värld. Hur är det nu då, var hamnar barnen i Gaza? Kanske är det för smärtsamt att ta in att allting tar slut, därför frestar tron på någonting mer och högre. Kanske finns det verkligen ett paradisiskt liv efter detta där barnen leker i eviga olivlundar? Det är måhända inte mycket till tröst, men det är ”någonting” i decembermörkret.
För övrigt: Får ni syn på Pärsons vegetariska stekkorv i butik: köp upp hela lagret. Produkten verkar tyvärr ha utgått ur ordinarie sortiment – men det är den godaste vegokorven jag ätit.
