Krönika: M:s klappjakt på bidragsberoende luktar 1800-tal

Moderaterna har låtit meddela att de tycker att det vore bra med oanmälda hembesök hos människor som innehar försörjningsstöd. Endast då kan man veta om folk fuskar eller är goda understödstagare, menar de. Det ekar 1800-tal och vittnar om en uråldrig syn på fattiga. I några hundra år har samhällets elit ägnat stor möda åt att lista ut vilka som är ”goda” fattiga, som är strävsamma och skötsamma, vet sin plats och inte klagar, respektive ”dåliga” fattiga, som inte sköter sig, som är lata och till råga på allt super.

Min vän och kollega Lisa Ramquist skriver en avhandling om en borgerlig filantropisk förening som ägnade stor möda åt att skriva noggranna rapporter och göra hembesök hos de fattiga. De utgick från att hemmet var människans spegel. Ett välstädat hem med ordetliga ungar, det gillades. Ett ovårdat hem med smutsiga människor, det visade på brist på karaktär. Vid brister i karaktären var fattigdomen de fattigas eget fel. Samhällets underklass skulle uppfostras, skulle få en god syn på moral. Framväxten av en arbetarklass i Sverige oroade även statsmakterna. Bristen på sedlighet hos denna arbetarklass var ett problem. Lättjan kunde frodas och likaså kringstrykandet. Lösningen stavades ökad kontroll. Människor som bedömdes vara utan arbete av egen förskyllan kunde beläggas med arbetstvång. Men ville inskärpa den egnas skyldighet att försörja sig själv.

Konservativa krafter har alltid haft svårt med det där med samhällstrukturer. Så mycket lättare att skylla ett klassamhälle på att de som är fattiga är detta på grund av bristande moral och slarviga hem. För inte kan väl fattigdom bero på orättvisor som överklassen själv tjänar på? Nej, de är ju bara belönade för hårt arbete.

”Bidragsberoende” är ett tröttsamt ord. Vilka åsyftas? Kan det vara de som nyttjar statliga subventioner för städning av våningen eller anläggandet av nyss nämnda veranda? Kanske kan det vara motiverat att åka till de rikaste villaområdena i Sverige för att undersöka om de människor som säg, har gjort skattereduktioner för att bygga en bastu VERKLIGEN är i behov av detta samhällets stöd? Eller om det skulle kunna vara så att där finns tecken på onödig lyxkonsumtion?