Jag ser matchen mellan Sverige och Danmark. Och jag tror fortfarande att Sveriges herrlandslag är bra på fotboll. För att vi vann brons 94. Jag spanar ut mot planen och minns Brolin snurrande segergest, Henke Larsson. Och Martin Dahlin, åh Martin! Spelar han i Tottenham nu eller?
Jag skrattade rått när 90-talsmodet kom tillbaka. Alltså bomberjacka, vita skor och jeans med råhög midja; det bara stinker gamla Robyn, jenkatuggande discodans och dateparfym. Men sedan går det några månader och jag inser att det kanske inte är så tokigt ändå. För att vara med och inte acceptera min plats som föredetting bär jag nu så höga jeans att min navel kvävs till döds varje dag.
Oroande är också att jag inte känner till de unga artisterna i Så mycket bättre. När jag googlar ser jag exempelvis att Miriam Bryant är 24 år och att hon får vara med i programmet betyder alltså att hon redan haft sin karriär. Jag väntar fortfarande på min.
En annan grej är att jag fortfarande tror att all fransk film är bra. När det gång på gång visar sig vara fel så håller jag ändå kvar känslan av att franskt är en slags kvalitetsgarant.
Den som är äldre än jag kanske skrattar nu. 34 är ju inte särskilt gammalt. Men då kommer bevisbörda fem: Mina naglar har blivit tjocka. Jag får ta i när jag ska klippa dem. Det är något jag minns från när jag jobbade inom hemtjänsten. De gamlas naglar var så tjocka att man fick fila av dem, liksom blåaktiga väckte de en känsla av begynnande död. Och där är mina naglar nu. Nästan.
Men mitt i sorgen över mina ålderstecken känner jag också hopp. För det finns tecken på att många av de värderingar som jag växte upp med, är på väg att försvinna. Många av de grejer som var en jättestor grej när jag var sådär 15 år är ingen grej nu, och några grejer som var helt normala är stört onormala idag.
Några exempel:
På bästa sändningstid visades serien Rena Rama Rolf med Lasse Brandeby. Där kunde Lasse Brandebys karaktär säga ” Nä men, titta en neger” åt en person som nyss flyttat in i hyreshuset där han bor. Och det blev skratt på det! Pålagda skratt och skratt hemma i sofforna.
På samma tema kunde man också i barnfilmen Sunes sommar skämta om choklad-bollar och använda n-ordet. Kul, tyckte de vuxna och bjöd det som underhållning för sina barn.
Och så var det en jättestor grej förr om man inte var heterosexuell. Det blev värsta snackisen när min kompis på gymnasiet kom ut som homosexuell.
Det var också en stor grej om man hade en kompis som var utlandsfödd eller hade utlandsfödda föräldrar. Då var man tvungen att berätta det när man talade om sin kompis: ” Ja, du vet min kompis, han från Somalia”.
När/om jag snackar om det här med unga som är typ mellan 15-22 så tycker de att det är konstigt. Jag hajar såklart att det inte är så bland alla grupper av unga men jag tror att majoriteten i dag skulle se att det här är helt förlegade, mycket problematiska grejer. Och det gör mig så glad! Det som var helt normaliserat då, är åtminstone onormalt i dag. Och det skämmiga försvinner kanske med mig. Då känns det helt okej med begynnande död tänker jag och mina tjocka naglar.
