I dagarna kommer en fotobok ut på Dokument Press ut med namnet ”Hiphopens barn”. Tamas har skrivit förordet till Nycanders foton.
Gellert Tamas blev journalist och författare och skulle komma att skriva den bästsäljande skildringen av Lasermannen. Färsk är hans bok ”Den avgörande striden” som handlar om tre decennier i Sverigedemokraternas värld. Den börjar där på Fryhuset, den tiden, av hip hop, förort, Latin Kings men också nazister, Lasermannen och Ny Demokrati.
För mig är det en omvälvande tid. I min bok ”Svartskalle – en svensk historia” skriver jag:
”År 1990 är jag 14 år och har förlorat oskulden med god marginal innan 15-årsdagen. Kroppen värker av tonårssmärta. Även om jag då hade fått frågan hade jag inte kunnat formulera meningen. ’Rasismen som ideologi är väldigt tongivande i den här valrörelsen.’ Men det är den.”
Minnena från den tidens rasism lägger sig i min kropp och formar den jag är idag.
Jag undrar vilka händelser som idag formar de unga i förorten eller bruksorten. Själv lyckades jag växa upp i båda, men tonåren var som ”Fucking Åmål”-filmen.
Som teaterchef på Gottsunda Dans & Teater har jag den här våren varit med om att programlägga flera fina pjäser och regisserat en perfomance lecture om Ukraina. Samtliga angelägna, men jag har funderat på om inte den viktigaste och mest livsdanande pjäsen som utspelade sig i Gottsunda var Paludan-spektaklet. De unga, och det gäller nog de medelålders och äldre också, vet inte om att Paludan är helt misskrediterad i Danmark på grund av de pedofilanklagelser som finns mot honom. De vet inte om att han råkade ut för en olycka och sedan blev lite galen. De vet bara att han åker runt på turné i Sverige och att polis, domstol och stora medier hävdar hans rätt att göra detta. Han ville bränna koranen på 1:a maj i Gottsunda – vår förort. 1:a maj var i år dagen innan muslimernas viktigaste högtid Eid.
Då när jag var liten, runt 15 år, kunde jag inte förstå varför folk skrek svartskalle och jag förstod inte riktigt vad Bert Karlsson ville när han staplade ölbackar. Däremot förstod jag att hatet mot oss växte, men jag förstod inte hatet. Det skapade ett avstånd till samhället som jag aldrig hade känt under alla år i Sverige.
Idag ser jag samma sak hända runt Paludan-spektaklet. Varför får han komma hit? Varför får han bränna vår heliga bok? Varför hatar folk oss så mycket? Minnen som lägger sig i kroppen. Avståndet som växer till samhället för att ”samhället” skapar avståndet. Jag undrar vad fotografen heter som fotar denna tid, och vad det kommer stå i böckerna om 30 år. Kommer rasismen att vinna denna valrörelse?
För övrigt längtar jag... efter att få vila.
