Krönika: Mina vänner är värda en Oscar

Jag skulle vilja rikta fokus mot vad som egentligen krävs av dem som blir det där specialfallet som tas in. Att vara det där exotiska inslaget på den kritvita arbetsplatsen är inte alltid helt lätt. Varje arbetsplats följer en viss mall när det gäller både språk och klädsel. Ju fler normbrytande egenskaper du besitter, desto fler ansträngningar får du göra.

Jag skulle vilja tilldela varsin Oscar till många av mina vänner för deras förmåga att byta och anpassa sin karaktär beroende på vem de talar med. Vi kan sitta på ett tåg, skrattandes och avslappnade, då personens telefon ringer. En enda blick på numret avgör vilket språk denna odiagnostiserade, av samhället skapade schizofren använder. Hon svarar till exempel genom att säga sitt fullständiga namn feluttalat, medvetet, för att göra det mer begripligt för det nordiska örat.  Hon tyglar sitt språk, tonläge, sin personlighet, sin utstrålning och kroppsspråk. Varje gång jag ser denna scen utspela sig hör jag Kung Loui från Djungelboken sjunga ”Jag vill va’ som du” i mitt huvud. 

Min vän går med på att jobba över vid en muslimsk högtid fastän hon vet att släkten räknar med henne, trampar på sig själv för att smälta in. Att fira nyår är en självklarhet för många, men att fira det islamiska nyåret som muslim måste vägas mot risken att orsaka problem på arbetsplatsen. För  hon är fullt medveten om att i det fina rummet så går hon fel, talar fel och är komplett fel.

Man brukar säga att man ska ha rent mjöl i påsen. Det är är ett av många talesätt som jag har fått googla upp efter att ha nickat förstående i en tidigare konversation. Det betyder att inte ha något att dölja. Men jag undrar vad det egentligen är jag och mina vänner känner att vi måste dölja. 

Det som misstänkliggör mig, gör mig suspekt och opålitlig är  beroende utav vem granskaren är.  Som när jag och mina vänner tyckte att det var en magnifik idé att slänga på oss var sitt korshalsband när vi skulle flyga till amerikansk mark, för att underlätta vid säkerhetskontrollen. Födelseort, bakgrund och identitet var smutsigt mjöl i påsen. Eller som när taxichauffören andas ut av lättnad när jag säger att han gladeligen får lyssna på sin cd-skiva med irakisk bröllopsmusik istället för Per Gessle. 

Vem måste sälja sin själ och vem får behålla den?

Vill vi ha mer mångfald så måste ansträngningarna komma från båda håll. Vi måste skapa välkomnande rum  som inte stryper individens medfödda egenskaper. Annars lär vi fortsätta i samma spår, en enfald med enstaka inkvoterade inslag av bruna skal, fyllda av vita normer, för att det ska se mer politiskt korrekt ut.

Vänligen sluta lägga skit i våra påsar, och langa oss en Oscar.