Lotta Lindqvist: Min vän finns på omslaget till boken om våra mördade systrar

I höstas fick jag ett paket på posten. Min vän J, som jag jobbat med under åren på kvinnojour hade skickat mig Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok  ”I händelse av min död”, i vilken de skriver om kvinnor som mördats av sina män. Fram tills nu har den stått i bokhyllan, och J:s brev som kom med den har suttit på kylskåpet. Det är det enda jag pallat läsa. ”Den här boken önskar man ju att den inte behövts skrivas. Men nu behövdes den det” har hon skrivit på rosa brevpapper. Tillsammans på jouren har vi mött många kvinnor och vår största rädsla var alltid att någon av dem skulle dö.

Författarna ger siffror liv och mänsklighet och jag vet att jag behöver läsa. En kväll börjar jag med inledningen. Men när jag dagen efter ska fortsätta går det inte. Det är för mörkt för sommardagen utanför. Jag väntar på att solen ska gå ner och sträckläser sen hela boken. Mammor, döttrar och systrar framträder över sidorna. Kvinnor som mig och många jag älskar. Vanliga. Egentligen inte mer fantastiska än andra men jag känner ändå sån ömhet. Samhörighet med dom vars liv många av oss kan känna igen. Sorg över dom, oss och sakernas tillstånd.