Lotta Lindqvist: Min största skräck är att bli Patrik Lundbergs mamma

Vi sitter tre vänner i mitt kök. Allihop arbetslösa. Den ene säger att han blivit för gammal för sin vanliga strategi: att köra ett drog-race. Förr brukade han då och då dyka några veckor i dimman för att slippa deala med allt ett tag. Det är för riskabelt nu. Han vågar inte vara säker på att dimman lättar igen. Nu vet han inte vad han ska göra istället. Han tackar nej till en grogg. Den andra har analyserat sin ångest. Insett att hon i hela sitt liv lärt sig frukta sysslolösheten: ”Min mamma pendlade alltid in och ut i depressioner när hon blev arbetslös. Hon har för fan varit i varenda arbetsmarknadspolitisk åtgärd som finns, men bara hon hade vilken skit-praktik som helst så höll hon ihop. Så fort hon föll ur rasade allt igen”. Hon har sett hur det kan bli, och hon är rädd, min väninna. Vi är rädda allihop. Jag som är den tredje vännen tänker att det kanske är ännu mer för hopplösheten än för framtiden.

Blodtryck stiger inte bara med åren, det stiger i relation till hur långt ner på samhällsstegen man befinner sig. Runt om i arbetarsverige utsöndras stresshormoner, blodfetter förhöjs medan räkningar fortsatt trillar ner på dörrmattor. En fotfolkets kortisol-fontän. Vår generation saknar den framtidstro som Sossesverige en gång hade. Enligt folkhälsomyndigheten ökar den psykiska ohälsan i de lägre skikten medan den minskar i de övre. År 2011 stod den femtedel av befolkningen som har lägst inkomst för mer än 30 procent av alla fall av självrapporterad ängslan, oro eller ångest och suicid och hälften av alla psykiatriska diagnoser. Särskilt drabbas kvinnor och arbetslösa. Hur det kommer se ut post-corona kan vi bara ana.