Saftiga rivna morötter i stora högar, gyllene lövtunna pannkakor med egenkokt jordgubbssylt.
Till den knaperstekta blodpuddingen serverades finstrimlad vitkål blandad med lingonsylt.
Precis som jag, och alla hundratals barn hon serverat innan mig, gillade.
Farmor Gerd jobbade i skolan. Först som städare, sedan som mattant, som det kallades då.
Och jag tänker på henne när jag läser novellen ”Laxfärsbiffar”, skriven av skolkocken Johan Engman, i novellsamlingen ”Vi säger ifrån varje dag & 23 andra noveller av kommunalare”.
Allt livsviktigt arbete som utförs i skola, vård, omsorg.
Det är en skam att de här yrkeskategorierna inte värderas högre.
I ”Laxfärsbiffar” skriver Johan Engman om att räkna bleck med hundratals pannbiffar och att dra på sig blå vinylhandskar och torka av matsalsbord. Men framförallt skriver han om omtanken om barnen: Att ha en särskild kontakt med en viss elev, någon som kramas och som älskar ens mat. Att vända på kronorna och få skolans knappa köksbudget att räcka till nyttiga och goda rätter.
För en stund känns det som att farmor lever och att jag får följa med henne på jobbet i skolmatsalen. Hon luktar smörstekta pannkakor och trygghet.
Men få pratar om arbetares värde. Just nu pågår istället en yra kring den skenande AI-utvecklingen. Det delas texter av forskare som vill sätta stopp för utvecklingen och rapporteras om Sigge Eklunds töntiga AI-porträtt som han fick ställa ut i LA.
Mest intressant är perspektiven som handlar om klass: Hur den nya tekniken kommer att påverka vår syn på vad som faktiskt är oersättligt mänskligt arbete.
En hint: En snajdig art director på en reklambyrå kan ligga risigt till. Likaså många andra manschettyrken med lång utbildning och hög lön.
Mycket snart kommer vi att förstå vilka yrken som verkligen är oersättliga och – av nödvändighet – utförda av människor av kött och blod.
I SR:s ”Vetenskapsradion” rapporteras det om att ”enklare jobb”, praktiskt inriktade arbetaryrken, kommer att vara svårare att ersätta med AI än ”kreativa yrken”.
Det finns en chans att AI kommer att ”vända upp och ner på bilden av vad som är ett komplext mänskligt arbete” och på klasstrukturer, säger vetenskapskommentatorn Ulrika Björkstén.
German Bender, utredningschef på Arena Idé och gästforskare vid Harvard, är inne på samma sak: Det är ”svårare att med dagens teknik automatisera arbetsuppgifter i mer traditionella arbetaryrken med stora inslag av praktiska, snarare än abstrakta, arbetsmoment” skriver han på Dagens arena.
Jag läser vittnesmål från dessa yrken i ”Vi säger ifrån varje dag”.
Få av de som skrivit texterna har arbeten som skulle kunna ersättas av teknik.
Vårdbiträdet Anneli Carlsson skriver om sitt psykologiska lirkande i äldrevården. Hon vet precis vilken farbror som behöver muntras upp med saftiga clementiner och en viss typ av skämt.
Och undersköterskan Lotta Höckert som guidar en krigstraumatiserad kvinna genom en förlossning. Genom hennes text lyser empati och år av yrkeskompetens.
Men, som bussföraren Helena Eltén sammanfattar det: ”Det här är arbete som alla vill få utförda, men som ingen vill betala för”.
AI-utvecklingen borde leda till en stor diskussion om arbetaryrkens värde. Hur orättvist det är att många av de idag sämst avlönade yrkena är de som handlar mest om att ta hand om människor på olika sätt. Jag hoppas det.
Jag tänker på omsorgen i knaperstekt blodpudding i ett skolkök. Ett vänligt ord till just det barn som behöver det.
ChatGPT kan inte ta hand om din skruttiga morfar.
AI hade aldrig kunnat se barnen som farmor.
