Jag hörde en utrikeskorrespondent tala om ”sin” taxichaufför på radion häromdagen. Om hur han varje gång hon anlände till den stora kaotiska stad som var epicentrum i hennes bevakningsområde, väntade på henne, och inte rakt utanför flygplatsens portar där alla slogs om utrymmet, utan fiffigt och diskret runt hörnet, nästan som en privatchaufför.

Det var något i tonen när hon berättade om honom. Något som ofta finns i tonen när utrikesjournalister berättar om alla de där ”vanliga” människorna som de möter längs vägen och som möjliggör deras rapportering, hjälper dem, lotsar dem runt i det okända landet, förser dem med material och kontakter. Ett så grovt men samtidigt omedvetet ovanifrånperspektiv.

Inte sällan är det just taxichauffören som får vara den där arbetande människan. Som han i utrikeskorrespondentens krönika, så lojal, så fråntagen egna ambitioner, en egen personlighet, ett eget liv, så klappad på huvudet.

Jag har den framställningen i bakhuvudet när jag läser tankesmedjan Katalys rapport om hur den svenska arbetarklassen osynliggörs i svenska medier.

Katalys drivs av fackföreningsrörelsen, ordvalet är ibland onödigt dogmatiskt och definitionen av arbetarklass är rätt snårig. Men ändå. En jämförelse mellan hur stor del av befolkningen som tillhör arbetarklassen – enligt Katalys 40–51 procent – och hur ofta de förekommer i tv: elva procent av tiden, är förbluffande och skrämmande.

Det verkar sitta en dumstrut på hela medievärlden, inte bara journalister utan också skapare av drama och dokusåpor. För det som känts och skavt ett tag lyfts nu fram i hårda siffror: det är nästan bara som dumma avvikelser från normen som arbetarklassen framträder i tv.

Idiotförklaringen som dramaturgiskt grepp har redan kritiserats. Serier som ”Mårran och Tobias” som bara är en enda orgie i de som kategoriserats som ”white trash”. Drama som handlar om annat domineras nästan helt av medelklassen, den som den svenska medievärlden tror att alla tillhör.

Dokusåporna har allra störst representation av de som Katalys definierar som arbetarklass, 17 procent. Nyheter: fyra procent. De talas om men inte med. Taxichaufförerna berättas om som krumelurer, eller så diskuteras undersköterskor och arbetslösa, bekymrat.

Rapportförfattarna kallar det för en gettofiering av samhällsklasserna, det är en bra bild. Vissa skikt i samhället stängs inne i vissa berättelser. Sådana som ”Lyxfällan” och ”Ullared”, som är med en vinkel snett ovanifrån, ett lite föraktfullt fnysande.

Jag läser om en kollegas nostalgiska längtan efter de stora svenska såporna från 1980 och 90-talet, som ”Varuhuset” och ”Rederiet”, just för att de samlade alla yrkeskategorier och därmed samhällsklasser under ett och samma tak, bokstavligt talat. Även arbetarklassen fick känna och älska och hata och svika, så där som bara medelklassen brukar få göra i svensk tv.

Och så ramlar jag över gamla avsnitt av ”Albert och Herbert” just som jag plågat mig igenom några avsnitt av ”Leif och Billy” och tror att jag ska få se arbetarklassen hånad på gamla tiders sätt men möter något annat. Just det. Detta var ju ömsint, varmt och respektfullt, om en skrothandlare och hans son. Buskis men med hjärta.

Det har blivit sämre, det visar också Katalys i sin rapport. En hårdare blick på den som inte ”lyckats” skapar en hånfullare skildring av den i medierna, vilket förstärker vi-et och dom-et, vilket gör det svårare att bryta cirklar. Klyftor uppstår inte av sig själva.
Det är lätt att klaga på faktaresistens och filterbubblor, förfasa sig över odemokratiska rörelser och skrämmas av nyhetsundvikare, men bara den som är inbjuden till ett ”vi” är benägen att vilja försvara det.