Krönika. Maria Sveland.

2014-09-22 13:11

Medicin mot politisk depression

Om SD:s väljare känner sig så utanför – borde vi inte då börja kräva samma sak av dem som de kräver av invandrare: att de måste integreras i det svenska samhället?

Dagen efter valet vaknar vi upp med värsta tänkbara baksmällan, rödgråtna, utmattade, och desillusionerade. Jag gör precis tvärtemot alla goda råd om hur man tar sig ur en depression och isolerar mig. Ringer ingen av de jag älskar, orkar inte älta besvikelsen och förvirringen som får mitt huvud att snurra. Den här dagen behöver jag få vara i sorgen, trots att jag vet att det inte är en strategi som funkar i längden, vi måste ta nya tag, organisera oss, kämpa, älska, dansa. Men inte den här dagen.

Kvällen före har vi varit på Fis valvaka och stått nära, nära varandra. Skrattat oss igenom besvikelsen och hopplösheten när de första valresultaten dyker upp i rutan. Hyllat våra morsor som alla röstat på Fi (Skrikit ”Morsorna! Morsorna!”) Gråtit när Gudrun håller sitt brandtal där hon uppmanar oss att tro på att kärleken är den absolut största förändringskraften. Hållit varandras händer och tappert skanderat ”Ut med rasisterna –in med feministerna!” trots att det blev precis tvärtom. Den här gången i alla fall.

Jag försöker som så många andra klamra mig fast vid hoppet trots att det är en nattsvart måndag (en otroligt vacker höstdag. Som gjord för långa promenader hand i hand med Kärleken). Framförallt försöker vi förstå. Hur är det möjligt att varken järnrörsskandaler, avslöjande om SD:arnas anonyma rasistiska näthat eller Jimmie Åkessons spelmissbruk verkar har hjälpt? Hur kommer det sig att 800 000 svenskar valt att blunda för SDs rasistiska rötter och ändå valt att lägga sin röst på dem? Ett parti som menar att Zlatan och Loreen inte är svenskar. Att homosexuella är ”avarter som aldrig kommer vara normala”. Att våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur. Ett parti vars ledare sagt att muslimer är det största utländska hotet.

Jag stirrar tomt framför mig och tänker att nu handlar kampen om att orka fortsätta trots allt detta. 

Dagarna som följer försöker alla förstå vilka SDs väljare egentligen är. Så länge de bara var 5 procent kunde vi betrakta dem som tokrasister, men med 13 procent förstår vi att det är mer komplicerat än så. Eller vad vet jag? De 13 procent som röstade på SD kanske visst är tokrasister? Men uppenbarligen tycks många ha ett behov av att normalisera den genomsnittlige SD-väljaren. Kanske, kanske ändå att det finns ett gott hjärta där innanför? Eller ett missförstånd? Låg IQ? De känner ett utanförskap säger någon. De är marginaliserade säger en annan. Det handlar om landsbygd kontra storstad säger och skriver flera andra. ”Ni måste komma ut ur er bubbla på Södermalm” säger Janne.

Men alla SD:are från Örkeljunga och Bjurlöv, måste inte de i så fall också komma ut ur sin landsortsbubbla? Öppna ögonen och hjärtat och sluta vara så aktivt ignoranta inför statistiken som visar hur LITE det kostar att hjälpa människor som behöver fly från andra länder? Att diskussionen om kostnader för människoliv i själva verket är helt jävla absurd och irrelevant och om vi nu nödvändigtvis ska ha den debatten så får det kosta vad det kosta vill om du vill kunna fortsätta se dig själv i spegeln och sova gott om natten.

Jag ser en satirteckning som delas på Facebook dessa dagar. Den föreställer två gubbar där den ena säger: ”Jag röstade på SD för att visa mitt missnöje med de andra partierna” Varpå den andra svarar:

”Jag bajsade i grannens soffa och körde över två slumpmässigt utvalda husdjur för att visa mitt missnöje med badhusets öppettider.”

Om SD:s väljare nu känner sig så utanför – borde vi inte då börja kräva samma sak av dem som de kräver av flyktingar och invandrare: att de måste integreras i det svenska samhället? 

Dessutom, om det är marginalisering som gör att de röstar på SD så borde ju rimligtvis lågbetalda, lågutbildade kvinnor vara SD:s största väljargrupp. Det är de som tjänar minst, är mest sjukskrivna, har minst inflytande i sina liv.

Sen följer en annan mer skrämmande del av förklaringen som handlar om att det i själva verket är den antirasistiska rörelsen som möjliggjort SD:s framgång. Jonas Thente skriver i DN 17/9 att medan ”vi” (dvs de intellektuella, PK-maffian) diskuterat oväsentligheter som rasismen i Tintin i Kongo och Lilla hjärtat  ”över en ekokaffe” (på södermalm får man förmoda) så har SD växt.

”Det finns inte särskilt många renläriga rasister på våra gator, om man räknar bort skånska småorter. Däremot finns det många som kallas rasister så ofta och så hätskt att de snart börjar tro på det och agerar därefter.”

Det är en absurd och obehaglig retorik som både förlöjligar och skuldbelägger den antirasistiska kampen. Att det skulle vara värre att kalla SD eller dess väljare för rasister än att faktiskt agera rasistiskt. För vad du än säger om SD:s väljare så kan du aldrig komma ifrån att själva handlingen att lägga sin röst på SD är en rasistisk handling, oavsett hur lite rasister de än påstår sig vara i övrigt. Och det är tack var den antirasistiska rörelsen, alla som skrivit, debatterat, demonstrerat och vänt ryggar åt SD som vi överhuvudtaget har kvar någons slags nedre anständighetsgräns i debatten.

De här dagarna läser jag artiklar, inlägg, lyssnar på radio, ser på teve och försöker förstå. Och det enda som blir tydligt är hur förvirrade vi alla är. Det finns inget enhetligt svar, alla famlar, en del är riktigt illa ute. Men det finns vissa fakta som vi ändå måste förhålla oss till.

Varje gång fascistiska partier fått verklig makt från 30-talets nazister till Fremskrittspartiet i Norge eller Dansk Folkeparti i Danmark så har det skett genom samarbete med konservativa partier. Var tredje SD-väljare kom från Moderaterna så egentligen borde vi börja vi kalla SD för ”Före detta Moderaterna”.

Kanske det allra värsta är att ingenting i rasismen egentligen är vare sig nytt eller svårt att förstå. Vi har låtit det hända förut genom historien och vi låter det uppenbarligen hända nu igen.

Men så går dagarna. Kraften och orken kommer sakta tillbaka. Jag klamrar mig fast vid de 87 procent som faktiskt inte röstade på SD. Och att Fi kom in i tretton kommuner och får partistöd och valsedlar i alla lokaler nästa år. Att deras 21 000 medlemmar gör dem till det fjärde största partiet. Jag tar en promenad i solen med en kär människa en av dessa sagolika höstdagar och tänker på allt som är skönt och vackert. Att kampen fortsätter. Kärleken kommer att segra.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

BÄST JUST NU

Att Fi gick från 0.4% till 3.0 och kom in i tretton kommuner.

SÄMST JUST NU

Att vårt tredje största parti är ett fascistiskt och rasistiskt parti.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.