Maria Sveland: Medicin mot politisk depression

Om SD:s väljare känner sig så utanför – borde vi inte då börja kräva samma sak av dem som de kräver av invandrare: att de måste integreras i det svenska samhället?

Dagen efter valet vaknar vi upp med värsta tänkbara baksmällan, rödgråtna, utmattade, och desillusionerade. Jag gör precis tvärtemot alla goda råd om hur man tar sig ur en depression och isolerar mig. Ringer ingen av de jag älskar, orkar inte älta besvikelsen och förvirringen som får mitt huvud att snurra. Den här dagen behöver jag få vara i sorgen, trots att jag vet att det inte är en strategi som funkar i längden, vi måste ta nya tag, organisera oss, kämpa, älska, dansa. Men inte den här dagen.

Kvällen före har vi varit på Fis valvaka och stått nära, nära varandra. Skrattat oss igenom besvikelsen och hopplösheten när de första valresultaten dyker upp i rutan. Hyllat våra morsor som alla röstat på Fi (Skrikit ”Morsorna! Morsorna!”) Gråtit när Gudrun håller sitt brandtal där hon uppmanar oss att tro på att kärleken är den absolut största förändringskraften. Hållit varandras händer och tappert skanderat ”Ut med rasisterna –in med feministerna!” trots att det blev precis tvärtom. Den här gången i alla fall.

Jag försöker som så många andra klamra mig fast vid hoppet trots att det är en nattsvart måndag (en otroligt vacker höstdag. Som gjord för långa promenader hand i hand med Kärleken). Framförallt försöker vi förstå. Hur är det möjligt att varken järnrörsskandaler, avslöjande om SD:arnas anonyma rasistiska näthat eller Jimmie Åkessons spelmissbruk verkar har hjälpt? Hur kommer det sig att 800 000 svenskar valt att blunda för SDs rasistiska rötter och ändå valt att lägga sin röst på dem? Ett parti som menar att Zlatan och Loreen inte är svenskar. Att homosexuella är ”avarter som aldrig kommer vara normala”. Att våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur. Ett parti vars ledare sagt att muslimer är det största utländska hotet.