Yvonne Perkins: Jag minns kalvens blick

Mitt första heltidsarbete som sextonåring var som hästskötare på ett dressyrstall. I mina arbetsuppgifter ingick även att ibland mata de kalvar som inhystes i den intilliggande ladugården. Kalvar som köpts in för att gödas och skickas till slakt. Det var mycket viktigt att de inte fick något stråfoder för då blev det ljusa köttet, som är kalvköttets signum på tallriken, ”förstört”. Kalvarna stod därför på betonggolv och eftersom de hade kronisk diarré av pulvermjölken låg de ofta i sin egen skit. När de blivit stora nog för att slaktas kom Farmek-bilen. Med uppspärrade ögon och under höga råmanden föstes de in med våld.

Där och då i beroendeställning klarade jag inte av att ifrågasätta ordningen, men när jag lämnade arbetet och hästbranschen blev jag vegetarian till familjens förskräckelse.

I veckans samtal diskuterar Pelle Strindlund de normer som gör att vi fortsätter att utnyttja djuren som att det vore självklart att de är till för oss och lyfter fram ett annat sätt att se på djuren som våra bröder och systrar.

Välkommen till veckans tidning!