Hasar tillbaka till det gamla Robinson-maraton som håller mig sällskap genom feberdimman. Två alfahanar är med.
Den ena: klassiskt svinigt muskelpaket som suger ut all syre från allt och alla som kommer i hans väg. Frustar fram genom djungeln med sin ku… machete, i högsta hugg.
Den andra: klassiskt inkännande vänsterkille, som får status genom att vara mjuk och respektfull.
Men det börjar hända något.
Mjukingen visar sig vara en mästerlig manipulatör – som också plötsligt kläcker ur sig att PMS är placebo. Kvinnor kan välja att ”inte gå in i det så mycket” tycker han. Machetemännen må ”höhö”-a om lingonveckor och sura miner, men skulle aldrig ifrågasätta dess legitimitet. Det där kvinnogrejset vet väl kvinnor bäst, resonerar de. Inga marker de behöver tassa på.
När mjukisarna blottar sin sexism blir fallet högre, obehaget större. En macheteman vet man var man har. Om ni undrar varför tjejer drar sig till farliga killar, låt mig viska en hemlighet: alla killar är potentiellt farliga, men med dom slipper man undra.
Om killen verkar snäll? Spring för livet.
Min bästa vän (man) ringer. Han är helt knäckt över gulliga Will Smiths macho-metamorfos på Oscarsgalan.
– Han var ju min förebild! utbrister han uppgivet.
Fallet högre, obehaget större. Kan sådan skräckinjagande vrede finnas i vilken man som helst?
På Instagram följer inlägg på inlägg från kvinnor som riktar sig till Jada Pinkett Smith, i stil med: ”Jada, din man bryr sig verkligen om dig”. Alla har vi tonårsdrömt om killar som slåss för oss på skolgården.
När jag dejtade ett ex för längesen och allt var sådär oklart som det är i begynnelsen, bråkade vi en natt. Eller, han bråkade. Vi la oss för att sova med ryggarna mot varandra. Mellanrummet avgrundsdjupt. Han somnade in fridfullt efter sin urladdning. Så här kan jag inte ha det, tänkte jag. SÅ HÄR KAN JAG INTE HA DET, sa jag.
Flög ut, viftade in en taxi på gatan. Åkte tio minuter bort till en annan snubbe. Kände mig väl som Carrie Bradshaw eller nåt.
Några år senare, när jag var tillbaka i samma säng med skillnaden att vi nu var ihop, pekade han på ett decimeterstort djupt hål i väggen. Färgen hade spruckit.
– Det där gjorde jag den natten du drog iväg. Minns du?
Den omedelbara kalla kåren: vem är den här människan? Den omedelbara bekräftelsen: jag kan göra honom så känslosam att han drämmer knytnäven in i väggen. Beviset. Han bryr sig. Förnuftiga varningssignaler hade inte en chans.
Precis som med Will Smith skulle det visa sig att han brydde sig mest om sitt eget ego. Men att jag föredragit tydligt testosteron framför kraschade förhoppningar om en oinkräktande manlighet är klart. Det går inte att värja sig mot insikten, den stirrar rakt på mig från den sorgliga högen i garderoben.
Farliga killar får blodet att koka. Men för att uppnå samma effekt måste gränser tänjas. Man behöver större dos, högre potens. Det kan inte sluta bra.
”Ska vi försöka programmera om oss?” messar jag till en kompis som liksom jag ofta råkar hamna med män på glid – som om vore det ödesbestämt. Vi har haft detta meningsutbyte många gånger. Inte minst när andra tjejer förmanat oss att styra bort från ”dåliga killar”, medan deras gulliga pojkvänner fumlat efter främmande kött på firmafester. Men nu är det vår och knoppar brister, kanske är det nu vi skärper oss.
”Kanske, men jag vet inte om det blir så kul direkt” svarar hon.
Nä. Hur mycket ska man kämpa för att ändra sina preferenser? Jättemycket, hade mitt 15-åriga nykläckta feministjag svarat. Inte så mycket, känner jag nu.
Men jag kan göra en sak. Jag kan slänga munkjackorna som luktar adrenalin. Tack och hej Västmanlands Scarface – svärmorsdrömmar, var goda flytta in. Jag har stuvat undan litegrann i alla fall, kanske finns det plats för er nu.
