För några år sedan, efter en föreläsning, kom en tjej fram till mig och sa "alltså du är så stark och det är så coolt att du lyckats göra allt detta – jag önskar jag var mer som du". Jag ville bara skrika "men JAG vill inte behöva vara som jag!".
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sedan kvinnan fick rösträtt, 1921, har mycket av den feministiska kampen handlat om att stärka och rusta kvinnor för att ta plats i maktens rum – sammanhang och arenor som män traditionellt ägt och dominerat. Vi har fått odla "skinn på näsan" och vi har tvingats "vässa armbågarna" för att kunna vara med på samma premisser som männen – och ta vår rättmätiga plats i mötesrum, på scener och i styrelser.
Jag är skateboardtjejen som i hela mitt liv trängt mig fram genom maktstrukturerna – och som lärt andra tjejer att göra samma sak. Men jag vill inte behöva vara stark längre. Det är inte roligt att "slå sig in" i olika sammanhang, alltid vara beredd på strid och kamp. Många av de manliga attribut som jag behövt ta till mig känns inte så sunda.
Även hos män finns ett ökat intresse att problematisera mansrollen. Äntligen. När jag ställde en rad frågor riktade direkt till män på Facebook fick jag hundratals svar på bara några timmar. Många skrev om en avundsjuka över att tjejer har närmare vänskaper, att det är jobbigt att vara en del av machokulturen och att de önskar att de hade andra typer av vänskaper och samtal än de traditionellt manliga.
Kampsportsprofilen och programledaren Musse Hasselvall skrev en debattartikel på temat omklädningsrumssnack där han modigt beskrev hur han själv varit en del av den sexistiska jargong som ofta uppstår när killar umgås i grupp – och att lösningen ligger i att börja i det lilla, med sig själv i det som händer till vardags. Att varje man måste förstå att de är en del av helheten.
Nästa gång någon kommer fram till mig efter en föreläsning, så vill jag inte att samtalet ska behöva handla om hur en ska orka tränga sig fram eller spräcka glastak eller stå emot sexism och grabbig jargong. Jag vill att alla ska kunna vara just den personen som den är – och få tillträde utan att behöva passa in i just den konstruerade roll som vi kollektivt inbillar oss krävs för att få och behålla makt.
För att det ska bli verklighet måste vi alla reflektera över våra roller och beteenden. Alltför länge har samtalet om jämställdhet handlat om att tjejer och kvinnor ska förändra sig själva eller bli mer som killar och män. Nu är det dags att fokusera på hur män och killar tror att de behöver vara – roller och föreställningar som sedan kan spilla över på oss andra.
I somras skrev jag, av just den här anledningen, en uppmaning på min Facebook om att killar borde bjuda in till #killmiddag. Intresset blev enormt, och ett tydligt behov för män att hitta den här sortens forum uppenbarade sig. Därför släpper vi på min jämlikhetsstiftelse Make Equal i dag en hemsida med en kortfilm och samtalsguider för killar och män – att börja prata med varandra om saker som de annars inte pratar om.
Samtalet fortsätter på killmiddag.se. Ni som identifierar er som män ses där. Själv ska jag mjuka upp mina armbågar och ömsa lite skinn från näsan.
