Vi må alla vara feminister, men inte på samma sätt och vi arbetar definitivt inte alltid mot samma mål. Min feminism är omöjlig att frikoppla från det faktum att den patriarkala ordningen också håller rasismens och kapitalismens hand.
För att förstå andra politiska system (kapitalism, rasism med mera) måste en också förstå patriarkatet, och vice verse. Det ser vi i könsfördelningen bland de som är rikast i världen, såväl som hur rasistiska system globalt upprätthålls av patriarkatet.
Men att vara feminist är inte per definition att slåss för kvinnor. Jag känner inte ett behov av att per se upprätthålla det vi anser är det kvinnliga. Inte av samma anledningar som patriarkatet; jag ser det grundläggande värdet i att vara kvinna, men allt jag älskar med kvinnor (i social bemärkelse) är för att de, vi, inte är män. För att allt vi lärt oss att älska med kvinnor är allt vi saknar hos och därmed hatar med män.
I takt med att radikalfeministiska och biologistiska argument vinner mark har jag fått anledning att tänka extra på detta. På hur den för mig politiskt ointressanta frågan ”Vem är kvinna?” upptagit delar av feminismen på sistone.
Det är inte av omtanke som biologister sprider föreställningen om att transkvinnor i själva verket är män i kvinnokläder som infiltrerar kvinnoskapet i syfte att ta sig in i kvinnofängelsen och omklädningsrum. Biologister vill i själva verket så ett frö av tvivel, av högst ideologiska anledningar, och därmed skapa icke-existerande problem.
Om kön inte är en social konstruktion men en fråga om biologi är steget till det könsbiologiska institutet inte särskilt långt. Det blir att räkna och mäta kroppsdelar, med en djup konservativ blick på vilka som kvalificerar sig. Att inte vara född med en särskild form av könsorgan (så perverst resonemang ändå?) gör en diskvalificerad, men avsaknaden av en livmoder eller äggstockar som är en delad kroppslig erfarenhet bland många cis-kvinnor är inte anledning till exkludering.
Jag tror inte på föreställningen om att det skulle försvåra för forskningen om kön slutade existera i biologisk bemärkelse, men istället blev något socialt och en fråga om självidentifikation. Det finns en rad olika saker som pekar på det motsatta, men inte minst går det att jämföra med den utveckling som skett efter att världen slutat se ras som något biologiskt men socialt i den bemärkelse att människor fortfarande kategoriseras och förstås utifrån tilldelade rasegenskaper. Med jämlikhetsdata är underlaget beroende av att människor självidentifierar, sådana verktyg skulle inte försvåra för rasforskningen, tvärtom. För likt ras skulle kön fortsätta existera i social bemärkelse, vilket den i allra högsta grad redan gör och alltid gjort.
Jag känner igen resonemangen från andra feministiska rum, de som inte orkar ha överlappande analyser men istället landar i att kvinnor som rasifieras som icke-vita genom att lyfta det perspektivet i längden tränger undan klassperspektivet. Jag förväntar mig den här sortens trötthet av äldre män (läs: Jan Guillou) men finns det verkligen en ursäkt till slappa feministiska analyser 2021?
Frågan om vem som är kvinna har historiskt ställts tusentals gånger, men på olika sätt. Kampen för kvinnors rösträtt var inte en kamp för alla kvinnors rösträtt, kampen för jämlikhet, skäliga löner, likvärdig vård, god utbildning, god hälsa, rätten till en god mödravård och så vidare är inte och har aldrig varit en kamp som inkluderar alla kvinnor. Men är det identitetspolitiskt av mig att uttrycka det? Det är en damned if you do, damned if you don’t-logik som präglar rörelsen.
Idén om att det finns identitetspolitiska spöken som nästlar in män i kvinnokläder i kvinnoseperatistiska sammanhang, eller som för in antirasistiska analyser som konkurrerar med klasskamp och feminism, ställer kanske en viktigare fråga:
Måste feminister vara överens?
Är det ens önskvärt?
Jag tror inte det. Tvärtom måste vi prata mer om vikten av att inte förena olika grundläggande feministiska intressen. En kan betrakta det som splittrande, men det är svårt att laga något som redan är sönder.
