Clara Lee Lundberg: Maradona var märkt av klassamhället ända in i döden

I ett svartvitt klipp från argentinsk TV 1979, mitt under Videlas fascistdiktatur där tusentals människor kidnappades, torterades, våldtogs och mördades på löpande band, har en reporter tagit sig ut till kåkstaden Villa Fiorito i den fattiga kranskommunen Lomas de Zamora utanför Buenos Aires. Där letar han reda på Raúl och Hugo Maradona, två killar i mellanstadieåldern, vars liv har förändrats sedan deras 19-åriga storebror Diego blivit känd som Argentinas stora fotbollstalang och vunnit guld med ungdomslandslaget. De har redan förstått och delvis införlivat omvärldens bild av honom, han som några år tidigare bara hade varit en svarthårig, kortväxt, fattig förortskille i mängden.

– Han är en utomjording, från en annan planet. Det bara är så. Vår bror är ett geni, säger de under sina 70-talslånga luggar och kickar en sliten boll mellan sig. I bakgrunden skymtar slitna hus och trasiga takpannor.

Sedan nyheten att Diego Armando Maradona hade dött spreds över världen har jag tänkt på hur mycket det faktum att man föds med en supertalang kan avgöra en människas livsvillkor. Inom sport generellt, och kanske i synnerhet inom fotboll. Framförallt om man som i Maradonas fall kommer från det lägsta samhällsskiktet, med nästan obefintliga materiella resurser och föräldrar utan utbildning.

I boken ”Everybody lies: Big data, new data, and what the internet can tell us about who we really are” skriver författaren Seth Stephens-Davidowitz att det finns en populär idé om att personer från fattiga omständigheter och utan privilegier oftare lyckas nå framgång i lagsporter, men att det inte stämmer. Att det snarare är det omvända, det vill säga att man har större chans att nå toppen i lagsporter, som till exempel fotboll, om man kommer från ett medelklasshem och har det gott ställt ekonomiskt.

Det stämmer säkert, men det ändrar inte det faktum att fotbollsspelare i topp-klass med liknande socioekonomisk bakgrund som Maradona har sin talang att tacka för allt. Utan den – ingenting. Talangen kan till och med ge dem privilegiet att ”byta” hudfärg, åtminstone på ett symboliskt plan. Ingen kunde ha uttryckt det tydligare än den brasilianska fotbollsspelaren Ronaldinho som i en intervju refererade till sig själv innan han blev känd och sa ”när jag var svart och bodde i favelan…” Så oändligt sorgligt, men så fruktansvärt sant. För ju framgångsrikare du är på planen, desto mindre utrymme kommer andra människor få för att prata om din hudfärg, din sociala klass, området där du kommer ifrån eller andra statusmarkörer.

Det är alltid det som skaver när jag kollar på internationella mästerskap i fotboll och ser hur vita människor från medel- och överklassen skriker sig hesa och hyllar spelare vars sociala klass och etniska bakgrund de i vanliga fall föraktar. En svart kille från någon av Rio de Janeiros favelor är värd mindre än en rashund för många av dem, men på fotbollsplanen, utrustad med en magisk högerfot, är han helt plötsligt Gud.