Stefan Sundström: Man måste ha lite bottenkänning innan man kan resa sej igen

Äntligen rullar tåget ut från perrongen. Äntligen lämnar jag den här ruttna jävla stan. Pissförnäma, ängsliga, kalla Stockholm. Med sina förträngda dialekter. Dimma över Älvsjö och Flemingsberg, dimma och bleke över Södertäljekanalen, sista dan i mars. Jag vet att fåglar sjunger därute i det grå, men jag hör dom inte. Vet inte riktigt vad det är med mej, jag tror jag har nån slags kris, jag gillar inte musik längre, jag tror jag ska dö hela tiden, vaknar upp vid 4-tiden på mornarna med Bowies sista platta i huvet på repeat, fast jag inte vill, ”I’m the blackstar, on the day of execution ...” Jag hatar det. Men han var bra som fan, Bowie.

Nu har jag Dylan i lurarna, tidig Dylan när han sjunger romantiskt och egentligen ganska fejkat om att gå på luffen i USA, ”goin’ down to Colorado”, men han gör det med ett gott humör och jag vill att det ska smitta mej med reslust och goa Rasmus på luffen-vibbar, så att den här månaden blir ett kul äventyr, en vilopunkt från den katastrofala spiralen neråt vi alla befinner oss i.