Frida Holmqvist: Man lämnar aldrig en kompis

Det är fest hemma hos Stefan och Björn. Jag är fjorton år och dricker folköl som är köpta på Frukt & Grönt. Som alla andra helger så har jag kompisar som ska sova över hos mig. De bor lite utanför, på landet. Vi skyller på det, att de inte kan få skjuts hem. Fast egentligen handlar det om att vi vill spendera så många vakna timmar tillsammans som möjligt. Ses vi inte så pratar vi i telefon. Om allt, och om inget. 

Mitt i en klunk ljummen öl får jag syn på min mamma i vardagsrummet. Hon står omringad av fotbollskillarna, de tycker att det är coolt att min morsa är på festen. Det tycker inte jag, jag håller på att dö av skam. Men hon är inte där för att vara en ball mamma, utan för att skicka hem mig. Vi har låtit vår ena kompis, hon som alltid börjar gråta efter tre folköl, gå hem själv. Det blir alltid så, det brukar ju inte vara någon fara och de där killarna vi väntat på har ju precis kommit. Så medan hon sitter i en garderob på mitt rum och gråter samlar min mamma ihop oss, föser oss bestämt ut genom dörren. ”Man lämnar aldrig, aldrig en kompis som är ledsen. Inte för någon fest och absolut inte för någon kille, nu går ni hem och tar hand om henne.”