Häromdagen insåg jag att det är 30 år sedan mitt första band spelade in sin första demokassett. För den som är nyfiken kan jag meddela att det lät ungefär som man kan förvänta sig av ett gäng knattar i åldrarna 13 till 15 som spelar egenskrivna punklåtar. Svajigt, men charmant. Hitlåten handlar om att Socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson är kapitalist och resten av materialet avhandlar klassiska punk-teman som antirasism, nej till EU och att krig är hemskt. Ingen stor poesi alltså, men kanske ska man inte förvänta sig några djupare politiska analyser av någon som ännu inte kommit i målbrottet? Jag minns inte särskilt mycket av inspelningen, men jag kommer ihåg hur stolta vi var när vi lämnade studion med original-kassetten i näven. Med all rätt. För vi var ju faktiskt barn.
Det tidiga 90-talet var förstås annorlunda än idag. I en tid utan internet och mobiltelefoner var det förmodligen fler ungar än idag som spenderade kvällarna vid en skateboardramp eller i en replokal. Alternativet var att sitta hemma med föräldrarna, och det ville man ju gärna undvika. Men så här 30 år senare kan jag ändå inte låta bli att imponeras över vår framåtanda. För någon uppmuntran hemifrån hade vi knappast. Snarare tvärtom, och vi fick med andra ord jobba i motvind redan från början. I en orättvis värld hade våra drömmar om att spela i band förmodligen aldrig besannats, utan snabbt krossats av något så enkelt som att replokaler saknades i den norrländska by vi utan egen förskyllan bodde i. Men det här var som sagt svenskt 90-tal, och det fanns fortfarande ett civilsamhälle som kunde ge oss stöd och hjälp när våra målsmän inte var intresserade. Av det lokala studieförbundet fick vi låna allt vi behövde för att kunna repa och på fritidsgården inne i stan fick vi en scen att stå på. Gubbar och tanter med namn som Sten, Lasse och Ann-Sofie baxade oss struliga småpunkare framåt med studiecirkellistor och kulturrapporter. Ska vi snacka om Det Gamla Goda Sverige är det detta vi borde prata om. Inte barnen i Bullerbyn.
För mig var de där åren livsavgörande. Vill man vara lite sentimental kan man säga att det är folkbildningen som gjort mig till den jag är. Och därför blir återupptäckandet av vår gamla kassettdemo också en sorglig påminnelse om att den tiden är förbi. Att mina ungars generation inte har samma möjligheter att delta i kulturlivet som jag hade.
Vår borgerliga regering går hårt åt studieförbunden. Lien slår och statsanslagen ska ner med en tredjedel. Det har redan fått konsekvenser och för de som vill lära sig spela, sjunga, dansa eller måla är möjligheterna färre idag än för bara ett år sedan. Att regeringen inte ser sambandet mellan utanförskap och brist på en meningsfull fritid är inte förvånande, men det blir inte mindre sorgligt för det. ABF:s musikhus i mitt eget bostadsområde ska avvecklas vid årsskiftet. Hur många struliga tonåringar som i och med det går miste om en chans att utöva sitt intresse, och samtidigt växa som människor, vill jag inte ens tänka på.
För övrigt... har jag just sett färdigt dokumentärserien ”Det var en gång ett Nordirland” på Svt. Gör det du också.
