Svensk sommar: bullar och saft på picknickfilten, dans kring midsommarstången, glassbilens välbekanta trudelutt – och så den bärbara skärmen i form av mobil eller padda. Den nya familjemedlemmen, ständigt närvarande, ständigt pockande på surf-knarkarens uppmärksamhet. Tittar man närmare på de svenska sommarmiljöerna rämnar fasaden. Badstränderna är packade med familjer som istället för att leka och njuta av vädret sitter som hypnotiserade framför en plastfyrkant.
Samma sak på lekplatserna, där mammor och pappor liksom frusit fast i marken, orörliga och med blicken i skärmen. En zombie hukar vid rutschkanan, en annan vid sandlådan. Ett barn ropar på sin mamma som är upptagen med att ta hundrafemtio bilder av sin ”perfekta” sommar för att dela med främlingar. Det ser inte riktigt klokt ut, men många verkar helt sakna självinsikt om det egna mobilberoendet. Att tvingas se bebisar i barnvagn som söker den för utvecklingen så viktiga ögonkontakten samtidigt som föräldrarna tittar ner i en skärm är hjärtskärande.
Unga människors skärmberoende kan få ännu allvarligare konsekvenser. Redan förra året framkom att fler och fler unga tjejer i Stockholm dras in i prostitution via så kallade sugardejtingsajter.
Det var också förra året som det avslöjades att Facebook länge suttit på vetskapen om att deras extremt populära app Instagram skadar miljoner flickor världen över.
Svenskar agerar dock som om detta är ett naturtillstånd. När jag i våras modererade ett panelsamtal om övergrepp på nätet, utgick de experter som deltog från att 10-åriga flickor får nakenbilder skickade till sig. Kärnfrågan i samtalet var: Vad ska vi göra när det händer? Istället för: Hur ska vi göra för att de inte ska utsättas överhuvudtaget?
Måste ett barn verkligen ha mobil?, frågade jag.
I så fall, hur ska vi till exempel öka vuxnas kunskap om att populära appar som TikTok och Snapchat faktiskt har 13-årsgräns – och att de även för 13-åringar kan vara värda att begränsa?
Panelen tittade på mig som om jag var galen.
Det svenska samhället verkar ha gett upp. Barns nätskador ses som oundvikliga. Vuxenvärlden viftar bort problemen med ett ”alla gör det”, istället för att ställa krav på nätjättarna och ta eget ansvar. En förklaring är förstås att majoriteten av svenska män och kvinnor själva är fast i ett mobilberoende.
Men vi vuxna har ett val. Flera val, till och med.
Vi kan välja att kraftigt begränsa mobilanvändandet och se till att barn inte har tillgång till skadliga appar. Vi kan välja att ge barnen i vår närhet en bok istället för en skärm. Vi kan välja att låta skärmtittande tillhöra undantagen i vardagen och låta sport- och kulturaktiviteter utgöra normen.
De senaste åren har det framkommit att makthavarna i Silicon Valley aldrig skulle drömma om att låta sina barn använda sociala medier eller bli mobilberoende. En ”tech-free childhood” med sport och naturupplevelser är högsta statussymbol. Internt har deras forskare i åratal flaggat för skadorna på barn och unga.
Alla kan se att det här inte är en positiv utveckling. Men så länge som det sjukliga mobilberoendet är norm, är det som att be en kedjerökare hålla koll på sin smygrökande tonåring. Incitament saknas och skammen över den egna lasten som man vet gör skada är för stor. Trots detta måste vi försöka ta oss över tröskeln. Det sista barn och ungdomar behöver är något som får dem att må ännu sämre än vad de redan gör. •
För övrigt kan jag knappt vänta på att kasta mig över Carina Rydbergs ”Vitt slödder” (26/8), hennes första roman sedan ”Den som vässar vargars tänder” (2006). Rydberg är en skarp och egensinnig röst i den ofta ganska slätstrukna svenska kulturvärlden.
