Krönika: Lyssna på civilbefolkningen

Den här krönikan började en alldeles vanlig vardag när jag låg och läste i tidningen om hur Hultqvist tillsammans med andra ädla herrar tittade på möjligheten att återinföra värnplikten redan 2018. Bredvid mig i kökssoffan satt min långtaniga son och läste till sitt biologiprov. Det slog mig plötsligt att han var i samma ålder som min första pojkvän var när hela hans familj flydde från det krigshärjade Iran på 80-talet. Mindes hur min pojkväns mamma berättade om deras liv, hur hon varit en framstående läkare och att hennes make jobbat som civilingenjör. I Sverige fick de aldrig jobba med sina yrken. Men hon var nöjd ändå, alla tre sönerna levde.

Min farmor, Doña Aurora, var en kvinna som aldrig log och som trots sina 145 cm var en fruktad matriark hemma såväl som på universitet där hon undervisade. Så när hon fick höra att hennes lilla 13-åriga Pepe var ute och slogs i barrikaderna mot amerikanerna tänkte hon inte två gånger innan hon rusade ut genom dörren. Med papiljotter i håret, hemmarocken på sig och i slitna tofflor gick hon igenom halva Panama city. De som såg henne beskrev hur hon målmedvetet rusade fram med överkroppen lätt vikt framåt, den svarta blicken fäst i fjärran och muttrandes No pasarán. Väl framme vid ”fronten” hade amerikanerna börjat skjuta med skarpladdade skott mot de unga studenterna som svarade tillbaka med hemmagjorda molotovcocktails. Min farmor lät sig inte bekommas utan med samma målsökande blick letade hon efter min far. Tack och lov kände studenterna snabbt igen sin Doña Aurora och började skrika på eldupphör. Till och med amerikanerna lade ner sina vapen och iakttog roat hur den mycket argsinta lilla kvinnan tog tag i en av studenterna i örat och släpade iväg honom därifrån. Det räddade livet på min far, även om han av skam aldrig pratar om den händelsen.