Krönika. Aleksa Lundberg.

2021-06-07 19:00
Aleksa Lundberg.
Aleksa Lundberg.
Puffetikett
Dagens ETC

Lyft blicken mot det som förenar – det är snart valår

Nya idéer för en bättre morgondag är steget vi måste våga ta. Även om det innebär svidande förluster på kort sikt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag längtar efter att samlas kring ett gemensamt politiskt projekt och svettas i kampen tillsammans med meningsfränder. Polariseringen är som bekant ett faktum, inte minst inom grupper som i slutändan har allt att vinna på att gå samman. När vi efter sommaren går in i ett valår behöver blicken lyftas från det som splittrar till det som förenar.

Redan när S, C, MP och L slöt Januariavtalet varnade samtliga LO-ekonomer för att det kommer fördjupa Sveriges problem med inkomstklyftor och polarisering. I en artikel i SvD (2019-01-22) gav de förslag på ambitionshöjningar som behöver göras på flera politiska områden:

• Att kraftigt höja de generella statsbidragen till kommuner och landsting. ”Den gemensamma välfärden måste säkras!”

• Trygghetsförsäkringarna, särskilt arbetslöshetsförsäkringen, behöver förbättras och helrenoveras.

• Höjd kapitalbeskattning för att förhindra att skattesystemet blir en motor för ökade klyftor.

”I omvärlden pågår en omprövning av den liberala ekonomiska politiken och dess effekter. Sverige är numera ett land som präglas av växande klyftor och ökad polarisering. De fyra partiernas program kommer tyvärr att fördjupa Sveriges utmaningar. Nu måste en mer progressiv politik börja formas. Klyftor måste bekämpas. Löntagarnas trygghet måste värnas”, slog ekonomerna fast.

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson är inne på samma linje och skrev i förra veckan en uppmärksammad text, om att Januariavtalet måste rivas i bitar även om det innebär att det nationalkonservativa blocket vinner mark på kort sikt. Pettersson menar att det är skadligt när progressiva lösningar på ojämlikheten blockeras, till och med fördjupas, av samarbetet med liberala högerpartier.

”Nu är det snart sommar och sen går vi in i ett valår. Som det ser ut nu kommer diskussionen då att föras helt på Jimmies premisser. Allt är invandrarnas fel säger han, Ulf, Ebba, Nyamko… Jag tycker att det finns andra problem som är viktigare, säger Stefan Löfven. Vad vill ni göra åt det då, säger SD-gänget. Jag vet inte riktigt, säger Löfven, och dessutom måste jag kolla med Annie Lööf. Jag förstår tanken, det gör jag. Men det är inte värt det”, skriver Pettersson i Aftonbladet.

Jag längtar som sagt efter att samlas kring ett gemensamt politiskt projekt och håller med om att vi måste våga formulera visionerna, även om det innebär att tillfälligt förlora striden.

Invändningen är förstås att de national­konservativa då ges fritt utrymme att göra än grövre försämringar av välfärden. Men är det verkligen en rimlig ståndpunkt att klamra sig fast vid, när motståndet i sig resulterar i att problemen vi vill bekämpa bara fördjupas av oheliga allianser?

Daniel Swedin skriver i Arbetet att en ”kliva åt sidan och samla progressiva krafter”-strategi förmodligen inte kommer ge någon vidare utdelning:

”Jag minns valförlusterna 2006 och 2010 och de långa åren i opposition. Mycket kan man säga om den perioden i Sveriges historia men någon stor tid för socialdemokratin var det inte. Trots att partiet var befriat från Regeringskansliets bojor så tänktes få stora tankar. Trots att man slapp skriva statsbudgetar så lanserades inga epokgörande politiska program.”

Om så är fallet känns drömmen om ett gemensamt politiskt projekt, och att svettas tillsammans i kampen med meningsfränder, långt borta. Ledande S-debattörer, som Stig-Björn Ljunggren, är ju också inne på spåret att S är ett pragmatiskt reformparti tillika att Vänsterpartiet har ”ett jättefint program” som ”aldrig kommer kunna realiseras”.

Nähä, okej, inte med den inställningen i alla fall.

Själv väljer jag nog att, i min naivitet, ställa mig jämte Karin Pettersson (och LO:s ekonomer) och stämma in i kören om att nya idéer för en bättre morgondag är steget vi måste våga ta. Även om det innebär svidande förluster på kort sikt.

Plus & minus

Plus: Netflix-serien Halston om USA:s första stjärndesigner som idag fallit i glömska. En stark skildring av en gayikon, som först i slutet av livet fann glädjen i att betrakta havet och blott konstatera att dess blåa färg är vacker.

Minus: Det stundande valåret. Ack så mörkt det känns. Det behövs hopp och framtidstro som ett ljus längst bort i tunneln.