Möjlig att håna och förakta. Till och med utmåla som demokratins fiende. ”Den som bara håller sig fast i sin arbetsbeskrivning.” Jag hade själv nästan glömt honom. Men så plötsligt träder han fram i all sin skönhet.
Jag är på Mailboxes och ska lämna in ett manus för kopiering. Det är en pjäs av Dagerman och jag har bråttom. Killen i kassan säger: ”Du, ursäkta men jag kan tyvärr inte kopiera det här för det är upphovsrättsskyddat. Ja, alltså du får kopiera för eget bruk, men jag får inte tjäna pengar på det.”
Jag ser dagens planering falla och märker hur stressen förvandlar mig till en besvärlig kund som försöker komma med det ena kreativa förslaget efter det andra för att ändå få mitt manus.
”Ja men, om jag köper papper av dig och själv kopierar.”
”Nej tyvärr.”
”Men om.”
”Nej tyvärr.”
Jag skulle kunna gå till biblioteket, men tittar på klockan och inser att jag inte kommer hinna och blir i stället nästintill odräglig i mina försök att få honom att göra ett undantag. Men han vägrar att ge sig. Han håller så hårt i principen att jag tillslut blir riktigt imponerad. Särskilt med tanke på att han, liksom alla som arbetar i butik, indoktrineras med föresatsen att kunden alltid har rätt och att man måste vara rädd om sina kunder.
På väg därifrån inser jag det stora. Att han faktiskt inte betraktat mig som en kund utan som medborgare i ett samhälle. Och här har vi tillsammans kommit överens om vissa lagar och regler som det är vårt gemensamma ansvar att upprätthålla även när vi tycker de är tråkiga och för stunden går emot vårt egenintresse.
Det målas också ofta upp en motsättning mellan lydnad och olydnad. Att det ena eller det andra skulle vara bättre eller sämre för demokratin. Jag kan förundras över den tvärsäkerhet med vilken de flesta tyckare menat att det upprop som de 261 tjänstemännen i regeringskansliet skrev under häromveckan var fel eller rätt. Jag tror inte det är fullt så enkelt.
Demokratin upprätthålls i första hand av lydnad. Att vi håller oss till det träiga ramverk, den urtrista byråkrati som är själva skelettet för demokratin. Som ska hålla denna sköra företeelse upprätt även när det blåser. Just nu prövas detta ramverk både här och runt om i världen. Inte minst i USA där Trumps tid vid makten blivit en daglig prövning av hur mycket en ensam president kan göra. Hur fria är domstolarna, media och det civila samhället? Och då är USA:s konstitution ändå starkare än den svenska då vi står utan författningsdomstol och det enbart krävs två riksdagsbeslut med ett val emellan för att ändra i grundlagen. Vi har dessutom en större maktkoncentration med ett civilsamhälle och kulturliv som till stora delar går armkrok med det offentliga. Och då blir principfastheten mot ramverket än viktigare.
Samtidigt räcker det inte. Det har historien visat oss gång på gång. Till den principfasta lydnaden måste läggas att vi alla ständigt har den inre moraliska kompassen vibrerande och är beredda att med samma principfasthet och mod träda över dessa lagar och regler om vi hamnar i ett läge när så krävs. Och var den gränsen går kommer aldrig stå i någon arbetsbeskrivning utan bara i vars och ens eget hjärta.
Jag bestämmer mig hur som helst för att gå till mötet utan manus och går i stället och köper en blomma. Går sedan tillbaka till butiken och överräcker till det principfasta butiksbiträdet.
För övrigt anser jag att det snart borde finnas annat att rapportera om i media än turerna i Svenska akademien och vem som ska bilda regering med vem.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
