Krönika: Lyckan, tomheten och ett vykort från Grekland

I mitt vardagliga liv vill jag gärna känna mig lugn och harmonisk, fylld av kärlek och generositet. I mitt vardagliga liv misslyckas jag ofta med denna strävan. Istället stressar jag runt och beter mig förvirrat.

Sen inträffar detta märkliga: när jag för en gångs skull har det riktigt, riktigt bra, är lugn och harmonisk och omgiven av kärlek, så känns det nästan …tomt. Särskilt som jag måste skriva en krönika. I vanliga fall har jag en uppsjö av saker jag läst eller hört som gör mig arg och upprörd och som passar väldigt bra till krönikor. Men nu, efter tre veckors semester i Grekland befriad från tidning, radio, teve, internet, bara omgiven av kärleksfulla barn och vänner och böcker, så är hela mitt sinne förändrat. Jag känner mig helt ångestbefriad och bara väldigt, väldigt glad. Allt är bara bra. Provocerande bra. Meningslöst bra. Det enda som inte är bra är att jag måste skriva den här krönikan och faktiskt inte har något att skriva om.

Det känns ovant och mycket tomt. Kanske är det såhär alla de där människorna som lägger upp skrytiga semesterbilder på Facebook och instagram  av badande barn och rosévin i solnedgången känner det? Jag har alltid undrat. Nu förstår jag, det är tomheten. Och i och för sig så är ju tomheten den största ångesten av alla så det skulle jag kanske kunna skriva en krönika om? För mitt vykort härifrån är jag faktiskt ganska säker på att ni inte vill ha. (”Hej på er allihop! Just nu sitter jag vid ett hus i Grekland, högt uppe på ett berg, och ser ut över ett osannolikt vackert hav och båtar och klippor och fåglar som störtdyker som om de vore odödliga. Himlen är molnfri och en fluga landade just på min kaffekopp. Från terrassen nedanför mig hör jag hur C och L äter frukost och nere i viken badar A och K nakna och på grusvägen kommer L gående från sin promenad.