Jag är med i en extremt deprimerande Facebookgrupp. Det är en köp-och-sälj-grupp för folk med ”exklusiv smak”, de som aspirerar på ”det perfekta hemmet”. Allt är förtvivlat strömlinjeformat och blodlöst. Och rent. Endast ett fåtal märken och butiker återkommer, och de stora möbelkedjorna är uttryckligen bannlysta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Någon säljer en vas från Svenskt Tenn som ny kostade 1 500, nu vräker hen bort den för 800. ”Bara haft den ett halvår. Felfri.” Tre annonser längre upp i flödet efterlyser samma gruppmedlem exakt samma vas – i en annan nyans (det visar sig att hon köpt ny matta som skär sig mot vasen). Annonser för ouppackade soffor för 35 000 som inte ryms i rummet de är tänkta för och kuddar ”som inte passar till nya tapeten” varvas med alldeles för dyra presenter som förmodligen ingen i hela världen skulle bli glad för. En swooshig mässingsmojäng utan funktion (”har stått i ett skåp”), ett serveringsfat lagom stort för ostron till en hel flyktingförläggning (”säljer dubblett”). Ibland lägger någon upp en visserligen snordyr men även tacky ornamenterad guldspegel i storstilat jätteformat. De annonserna får dock sällan några spekulanter. Svårt att matcha en Saddam Hussein-spegel med en William Morris-fondvägg kanske. Fel sorts lyx.
Och så dessa oändliga mängder felköp. Vad är det ens? Varför blir det fel hela tiden? Varför köper de grejer de inte vill ha efter en månad? Kan de inte mäta först? Kan de inte byta? Sparar de inte kvittot? Vem har egentligen ork att passa ihop knopparna på byrån med fransarna på mattan? Finns det perfekta hemmet? Vem städar där? Vilka är dessa människor? Frågorna hopar sig. Jag scrollar fascinerat.
Återbrukandet har blivit en alltmer självklar del av vår konsumtion, oavsett inkomstnivå. Och så här kan återbruk också se ut. Så rätt i tiden, ändå så fel ute. Konsumtionsmönstren har inte förändrats – i stället har själva idén med återbruk förvanskats så att den passar in i den kapitalistiska logiken. I stället för att shoppa mindre, använda grejerna längre och laga dem när de går sönder shoppas det som bara den, med den skillnaden att sakerna inte är alldeles butiksnya.
Inget tyder heller på att det som benämns som återbrukstrenden alls har haft någon negativ påverkan på konsumtionen av nya varor. Kanske, kan man spekulera, är det till och med tvärtom: det blir lättare att motivera ett köp av en nytillverkad vara när man tänker in att den kan säljas vidare. Vi gör en sorts absurd livscykelanalys på amatörnivå och beslutar oss för att köpet är motiverat om man tänker in alla de presumtiva andrahandsköpare som varan kan komma till del när vi tröttnat på den. Vi vill köpa nya grejer för att det är kul med nya grejer – och har här blivit utrustade med ett förträffligt argument för att det är ok att köpa nytt.
Den privata konsumtionen ökar stadigt. Inför Black Friday basunerar handeln sedan några år ut mängder av erbjudanden (trots att branschanalytiker menar att den typen av ”köpfester” har förlorat sin verkan eftersom konsumenterna vant sig vid att det är rea jämt), och julhandeln väntas som vanligt slå rekord. Så fylls våra flöden med ratade julklappar om några månader. Och så håller det på. Facebook är såklart inte sena att förädla detta till ett helt nytt flöde som de kallar ”Marketplace” – second hand-marknaden är uppenbarligen lukrativ och annonsörerna flockas. Sociala medier har förvandlats till bättre begagnat-butiker som aldrig stänger. Monstret måste matas – med nya prylar som kan säljas som begagnade så fort förpackningen tagits av.
