Nyligen råkade jag på en tioårsplan med namnet ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken”. Bakom regeringens plan, som klubbades av riksdagen vid millenieskiftet, låg ett flertal utredningar, bland annat en som visade att många invandrare med funktionshinder upplevde en dubbel diskriminering. För någon som inte är bevandrad i svenska språket eller i svenska regelverk blir det ännu svårare eller omöjligt att få det stöd en faktiskt har rätt till.
Följaktligen prioriterades denna grupp i tioårsplanen. En försöksverksamhet inleddes för att ge dem stöd. Den misslyckades. Sedan glömdes gruppen bort. Jag läser igenom regeringens utvärderingar och märker hur de som diskrimineras dubbelt omnämns med färre och färre ord. I den sista, år 2010, när regeringen ska ange riktning för de kommande decenniernas handikappolitik, nämns de inte med ett enda ord.
Jag tänker på denna politiska glömska när jag läser veckans reportage, där det framgår att personer som har boendeinsatser enligt LSS har en covid-dödlighet som är nästan tre gånger större än befolkningen i stort. De som behövde skyddas mest verkar istället ha fått lida mest av den svenska pandemistrategin.
– Det är klart att strategin är osolidarisk. Den har utarbetats efter folk som kan använda Bank-ID, jobba hemifrån, bekosta hämtmat och åka till sina padelhallar och fjällstugor. Många av oss andra har fått betala ett högt pris. ”Ni måste isolera er” är ett direkt hån – jag har folk med mig in i duschen varje dag, säger till exempel Annika Taesler, styrelseledamot i det ideella assistanskooperativet STIL, som nu kämpar för att denna utsatta grupp ska vaccineras.
Hon får stöd i sin analys av Kenneth Johansson, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, Smer.
– Vi på Smer ser att samhället inte var särskilt förberett. En modern, inkluderande krisberedskap måste tas fram i samband med att vi utvärderar krisen. Smer har för både regeringen och socialdepartementet föreslagit ett nationellt etiskt ramverk för pandemier.
När en kris drabbar oss, men också i vår vardag när vi alla ska få rätt att vara fullvärdiga medborgare och människor, finns en bra – om man så vill, intersektionell – tumregel: om vi lyssnar till och sedan gör det så bra vi kan för de mest utsatta så kommer det nog bli helt okej för resten av befolkningen också.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
