Klara Olander: Ljuger när jag borde smasha

Är i lekparken med mitt barn. Vårsolen strilar ner över gungor där ungar dinglar och svänger, över sandlådor där spadar upptäcker, över rutschkanans stål som glittrar i silver. Vi är här nästan varje helg och leker.

Det vimlar av barn som klättrar, springer och snurrar. Färgskalan bland barnens kläder går att dela upp i två kategorier: de blåa och svarta overallerna samt de röda eller rosa overallerna. Jag försöker att inte dra slutsatser kring barnens könsidentitet utifrån de färgkoderna. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Så att jag inte trillar dit och definierar ungarna utifrån de klädval deras föräldrar gjort. Inte säga till mitt barn: Nä men titta så högt hon gungar, om en rosa overall. Eller oj, så han springer, om en blå. Jag försöker byta ut pronomen mot barn. Barnet hoppar högt, barnet springer. Ja, ni hajar. Och det är egentligen inte särskilt svårt. Men i lekparkssamtal med föräldrar uppstår ofta svårigheter, speciellt om man som jag är lite rädd för att vara obekväm.