Krönika. Stefan Sundström.

2014-01-31 14:45

Låt oss enas om tre saker inför valet

Det känns i luften som om nånting har hänt. Nån slags vindkantring. Det blåser mycket för årstiden, susar i tallarna här ute på Färingsö. Oroliga spår av räv kan skönjas i det tunna snötäcket, spår som leder fram till resterna av tuppslakten vi hade här för nån vecka sen.

Röda fjädrar på vit snö som driver ut över åkern.

Hur åstadkommer man en förändring av sakers tillstånd?

Om man nu vill det?

Jag vill det, så jag har funderat på det en del.

Börja med dej själv, säjs det.

Så det har man ju gjort.

Jag har försökt att bli vegetarian, men misslyckats. Jag tror det enda moraliskt vettiga i den här världen är att bli vegetarian, och här upp i våra vittrande välståndsamhällen finns inte ens ursäkten att man måste äta vad man kommer över, för även om man av ekonomiska skäl är tvungen att handla på junklador som Lidl och PrisXtra så blir det billigare om man käkar grönt än om man käkar rött så att säja. Men jag har inte klarat av det. Därför slaktar jag grannens tuppar en gång om året och gör tupp- och vingryta som jag bjuder polarna på.

Gott som fan.

Ni måste förlåta mej för det. Ja, jag tror verkligen på förlåtelse i mitt fall. Vi måste se den strävan och vilja som dom allra flesta människor har, strävan att göra gott och sprida kärlek.

Eller hur, dom flesta vill ju det, innerst inne?

Sen tilldelas man roller här i livet, vi har en hel samhällskonstruktion som hela tiden uppmanar till konkurrens och strid och så sitter man där med sin kreativitet och poesi, sin längtan efter att förenas med andra människor, och skriver klatschiga reklamformuleringar för nån ond jävla hamburgare, på nån jävla reklamfirma. För att man vill överleva och nån gång i nån framtid till och med leva... Jag tror man måste förlåta sånt. Inte för att jag gör det, jag blir så förbannad ibland på gamla punkpolare som nu sitter och smörjer upp hela maskinen genom att hora på nån reklambyrå. Men jag tror på förlåtelse.

Vi måste förlåta varandra att vi har börjat betrakta våra slitna små själar som olydiga hundar vi måste dressera till att bli lydiga redskap för våra karriärs- och kärleksplaner.

För att klara av att passa in i denna kylslagna och ovänliga plats som kallas Stockholm.

Det blåser här ute och jag måste nu knata ner till bussen och åka in till Stockholm för att ha möte med min bokare. Räven hittade inte mycket att äta bland slaktavfallet, det mesta har vi ätit upp. Till och med tuppkammarna åts upp, jag skar av dom och frös in dom, och häromdagen åt jag dom, i min ensamhet. Det var ganska gott, jag strimlade dom och stekte dom tillsammans med vitlök och chili, sen hällde jag på lite vin och bräserade tillsammans med brysselkål och purjolök. Så nu vet jag hur det smakar. Och att man även kan äta tuppkam, om det kniper.

När det kniper.

Om du ska förändra världen så börja med dej själv sas det när jag var ung.

Och så gjorde vi det, vissa flyttade ut på landet och kämpade på med självförsörjning, andra höll sej kvar i stan och handlade KRAV-märkt, så gott dom kunde, det blev ju svårt att ha råd med det när ungarna kom och man var tvungen att ta banklån för att kunna köpa loss kvarten som blivit bostadsrätt. Ja, plötsligt var Södermalm omvandlat till bostadsrätt och dom som hade lyckats att förändra sej själva så bra att dom fortfarande kunde bo kvar röstade plötsligt borgerligt. Eftersom det var den bästa garantin för stigande bostadspriser och därmed säkrat kapital. Dom som inte lyckats lika bra med sitt självförändringsarbete knarkade ihjäl sej, eller bodde plötsligt i Flemingsberg. Och det blåste mer och mer och snålare och snålare.

Men. Nu var det 2014 och det kändes som sagt som om vinden kantrat.

Plötsligt så var vi uppemot 20 000 personer på en fotbollsplan i Kärrtorp.

Jag mötte massa polare från ungdomsåren, folk från Farsta och Högdalen som jag inte sett på många år. Mötte Anci, hon var demonstrationsvakt till och med, vi umgicks intensivt och kärleksfullt sommaren 1982, det slutade med att jag svek henne och det har jag haft svårt att förlåta mej själv. Shit happens.

Men nu var allt förlåtet och vi gav varann en kram där i vimlet och jag tänkte att ska vi komma nån vart med att rädda världen så måste vi stå ut med våra små skavanker och tillkortakommanden och sluta sträva efter att vara så perfekta.

Och nu har tröttheten över Alliansens förslumning av det som är vårt gemensamma, samhället alltså, nått en punkt där folk börjar hojta till varann, allt högre, att nu får det fan vara nog.

Och fascismens tilltagande makt och inflytande gör att vi inte har råd med att vara petiga med varandras tillkortakommanden och ståndpunkter i olika frågor, vi måste enas om åtminstone två mål, det tänker i alla fall jag göra, trots alla mina motstridiga jag:

• Göra oss av med den här regeringen.

• Se till att miljöfrågorna blir huvudtemat för valrörelsen.

• Se till att stoppa rasismen och fascismen, var den än dyker upp.

Vad det gäller allt annat får ni göra hur ni vill för min del.

Gå nu och synda icke mer.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

BÄST JUST NU

Att det blir mer och mer uppenbart för alla att Sverigedemokraterna inte är ett parti för ”white trash”, (alltså folk på landsbygden som har ont om stålar och som inte får skriva i Dagens Nyheters kulturdel).

Järnrören kommer från Östermalm.

SÄMST JUST NU

Att bussen mellan Jörn i Västerbotten och Bodö i Norge har lagts ner. Ännu svårare att ta sej till den vackraste platsen på jorden utan att flyga eller ha bil.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.