Klara Olander: Låt mig få gråta av kärleksakten

De flesta av mina vänner gifter sig i smyg. Det har blivit lite av en trend. De drar i väg på semester och kommer tillbaka med ringar på fingrarna. Eller så luras de, bjuder in till dop som visar sig vara ett bröllop och man står där tagen på sängen. De går till Skansen, på drop in-bröllop och gifter sig sedan på några minuter. Jag blir alltid lite besviken. Men alltså hallå, känner jag. Jag vill ju också vara med. Få gråta av kärleksakten, sjunga och skrika och hylla. Och kasta ris! (Förra sommaren gifte sig mina bästisar och de valde att göra det ensamma i rådhuset. Då smög jag dit, vakade vid utgången tills de kom ut och förstörde deras fina frisyrer genom att täcka dem med små riskorn. Hehe.)

Men sedan börjar jag tänka på om jag skulle gifta mig. Och då förstår jag dem lite bättre. För det första är det ju en väldigt privat handling, att säga ja till någon. Och då kanske man vill slippa en hulkande släkt – och en vänskapskrets som stirrar på en med vattniga ögon. För det andra är det ju sjukt svårt att veta hur man ska förhålla sig till hela bröllopsgrejen. Och då menar jag inte bara till att det kostar skjortan att ha en bröllopsfest eller till den hets som finns kring bröllop, de glossiga magasinen med tusen förslag på hur man kan duka bordet (!)