När jag ringde upp en sverigedemokrat en gång och frågade om de var för att ratificera FN:s Urfolksdeklaration ILO 169, blev svaret: "Nä, vi tycker inte att en viss grupp ska ha särrättigheter. Vi tycker alla ska behandlas lika". Att en riksdagsledamot kan argumentera så låter som ett dåligt skämt, men bakom orden döljer sig en logik som handlar om att kunna behålla makten över människor som inte är enligt normen.
Tanken med mänskliga rättigheter är att de omfattar alla människor. För dig som läsare kan det handla till exempel om utbildning; att du ska ha obligatorisk grundläggande skolgång och möjlighet att fortbilda dig, med hänsyn till din förmåga.
Men ska utbildning bara vara på svenska, handla om Sverige, och bedrivas av svenska lärare? Om "var och en har rätt till utbildning" – så som det står skrivet i FN:s mänskliga rättigheter – borde en rimligare slutsats vara att vi samer har rätt till utbildning på samiska, om Sápmi, och med samiska lärare.
Eller om jag blir sjuk, ska jag nekas vård för att bara en viss typ av sjukdomar ska behandlas och allt därutöver är särrättigheter? Borde vi inte i stället titta på den enskilda människan och dess förutsättningar för att kunna uppfylla en mänsklig rättighet?
Svenska staten har en lång historia av kolonialism och övergrepp. Tvångsförflyttningar, utsläckning av språk som inte är svenska. Att spränga bort, dämma upp och skövla landområden där människor har bott och verkat, långt innan Sverige fanns.
Urfolk och minoriteter i Sverige lever med ett kolonialt arv som påverkar oss ännu i dag. Människor med makt vill ofta hävda att tideräkningen börjar med nutid, och att vi måste se människor utan någon historisk kontext. Om min tideräkning börjar år 2016 blir allt rättfärdigat, eftersom det inte finns något att jämföra med. Men om jag flyttar min tideräkning längre tillbaka, kan jag se alla övergrepp som staten begått och som påverkar oss än i dag. När någon säger att vi borde blicka framåt och glömma, så måste vi svara att vi har rätt att sörja, och att minnas.
Jag har rätt till vård – därför måste vården anpassas till min sjukdom. Jag har rätt till det land och vatten som tagits ifrån mig – därför måste vi också ratificera ILO 169. Det är en värdig syn på människan, i stället för att argumentera som rasister och nationalister gör, nämligen att en viss typ av människa är normen och att alla inom nationens gränser ska påtvingas exakt samma behandling av myndigheter i landet. Och att tideräkningen börjar i dag.
Vi är ju samer. Och vi vill inget annat än att vara just samer. Varken mer eller mindre. Vi har också en alldeles egen historia som vi måste sörja när ingen annan gör det. För i sorgen finns ett erkännande av det som hänt, och en förövare som vi vet har gjort fel. Det ger oss också kraft att förändra det som finns i dag.
