Mattias Johansson: ”Lapp-pigornas” historia är höljd i dunkel

I söndags var det sametingsval. Jag är inte same, och röstade med andra ord inte. Men jag följer alltid valet med stort intresse. Och i år tror jag att vi ser nya vindar blåsa.

Den sista personen i min släkt som kallades för same (eller ”lapp”, som det ju hette på den tiden) var Eva, min morfars farmors mor. Eva dog år 1903 och kom från en släkt av pigor och drängar; samiskt tjänstefolk i de bofastas tjänst. Det är sällan de här ”lapp-pigorna” och ”lapp-drängarna” lyfts fram ur historiens skuggor. Och förmodligen pratade man inte så mycket om dem när de levde heller. I kyrkoböckerna är de samlade sist, i ett eget kapitel med titeln ”Lappallmogen”. Namnen snabbt nerkluddade av prästen. Bläckplumpar. Överstrykningar. Vi kan inte ens läsa oss till vart i byarna de bodde eller åt vilket hushåll de arbetade. De var en minoritet i periferin som höll sig för sig själva. Gifte sig med varandra och var faddrar åt varandras barn. Utan renar, och med endast sin arbetskraft att sälja, hade de förmodligen en låg status också i det samiska samhället. Med tiden uppgick de i majoritetsbefolkningen. Lappdrängen blev sågverksarbetare. Lappigan blev bondhustru. Talade Eva fortfarande samiska med sina barn? Jag vet inte.