Krönika. Mattias Johansson.

2021-05-20 19:45
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

”Lapp-pigornas” historia är höljd i dunkel

Utan renar, och med endast sin arbetskraft att sälja, hade de förmodligen en låg status också i det samiska samhället. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I söndags var det sametingsval. Jag är inte same, och röstade med andra ord inte. Men jag följer alltid valet med stort intresse. Och i år tror jag att vi ser nya vindar blåsa.

Den sista personen i min släkt som kallades för same (eller ”lapp”, som det ju hette på den tiden) var Eva, min morfars farmors mor. Eva dog år 1903 och kom från en släkt av pigor och drängar; samiskt tjänstefolk i de bofastas tjänst. Det är sällan de här ”lapp-pigorna” och ”lapp-drängarna” lyfts fram ur historiens skuggor. Och förmodligen pratade man inte så mycket om dem när de levde heller. I kyrkoböckerna är de samlade sist, i ett eget kapitel med titeln ”Lappallmogen”. Namnen snabbt nerkluddade av prästen. Bläckplumpar. Överstrykningar. Vi kan inte ens läsa oss till vart i byarna de bodde eller åt vilket hushåll de arbetade. De var en minoritet i periferin som höll sig för sig själva. Gifte sig med varandra och var faddrar åt varandras barn. Utan renar, och med endast sin arbetskraft att sälja, hade de förmodligen en låg status också i det samiska samhället. Med tiden uppgick de i majoritetsbefolkningen. Lappdrängen blev sågverksarbetare. Lappigan blev bondhustru. Talade Eva fortfarande samiska med sina barn? Jag vet inte.

År 1928 bestämdes det att en same, i lagens mening, var den som ägnade sig åt renskötsel. De bofasta samerna förlorade i ett slag sedvanerätten till sina marker och fiskevatten. Den här renbeteslagen rev upp djupa och svårläkta sår i det samiska samhället, och kom också att prägla allmänhetens bild av det samiska som något intimt förknippat med nomadisk renskötsel. Fjällen. Snön. Tältkåtan. Idag är det få svenskar som hört talas om skogssamer, sockenlappar eller kustsamer. Eva och hennes föräldrar, som vallade kor och plöjde åkrar, passar inte heller in i bilden. Men samer var de. Det står tydligt i kyrkböckerna: ”Lappallmogen”.

De senaste åren har intresset för det samiska ökat, både i och utanför Sápmi. Nya perspektiv på historien har lyfts fram. Filmen ”Sameblod” sparkade liksom in dörren. Sedan kom böckerna. Linnea Axelsson. Elin Anna Labba. Mats Jonssons nya serieroman ”När vi var samer”. Det är många som vill berätta sin, och sin släkts, samiska historia. Samtidigt har flera av landets museer påbörjat forskningsprojekt där tidigare förbisedda aspekter av det lokala samiska kulturarvet undersöks. Det var faktiskt genom ett sådant som jag fick veta mer om min, och Evas, släkt.

De här vindarna märks nog också i årets val. 9220 personer är upptagna i röstlängden. Det är nästan 500 fler än tidigare. Många av mina vänner röstar för första gången, trots att de närmar sig medelåldern. Och det hänger liksom i luften att utfallet i årets sametingsval, mer än förr, kommer att präglas av det som hände år 1928. De båda blocken, med renägare och samebyar på ena sidan och icke renskötare på den andra, har länge varit ungefär jämstora. Jag tror att den balansen är på väg att rubbas. Till de senares fördel.

Jag vet. De flesta av er som läser den här texten bor söderut. Är utan samiskt påbrå. Men passa på. Sätt er in i sametingsvalet. Kanske lär ni er något viktigt.

För övrigt känns det hoppfullt att se omvärldens starka reaktioner på Israels brutalitet i östra Jerusalem och Gaza. Att Joe Bidens nya administration så pass ogenerat tog ockupationsmaktens parti var dock lite förvånande.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.