Krönika. Jenny Aschenbrenner.

2018-07-19 18:45

Kvinnor ska vara tentakler och åskledare

Något dallrar, det är inte bara hettan, också något annat fyller luften, förtätar den, gör den svår att andas, men vad? 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Är det svärmor som sipprar ur sig små, svarta moln av missnöje, djupt kränkt över att alla andra fick jordgubbar till frukostfilen, men de var slut när hon till sist kom upp? Eller är det barnet i trädkojan som tror att ingen förstår henne, sambon som bankar så hårt just nu med hammaren när han kör in spik i de nya träpanelerna på baksidan, eller brorsan som cirklar i så täta varv runt det där snickrandet, kränkt över att han inte blir tillfrågad om att hjälpa till, som om han var helt tappad?

”Och som en pust från urtiden brast det ur honom (för nu kunde han verkligen inte lägga band på sig längre) ett sådant stönande att varje annan kvinna i världen skulle ha gjort någonting, sagt någonting […] Professorn suckade ur hjärtats djup. Han väntade. Tänkte hon inte säga något?
Såg hon inte vad han begärde av henne?”

Jag läser en roman från 1927 och slungas rakt in i vår samtid. Professorn är Mr Ramsey, i Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”, hon som inte reagerar på hans suckar är Lily Briscoe, hon målar istället, det var oacceptabelt.
Men – att det fortfarande är oacceptabelt, 89 år senare, är det acceptabelt?

Semesterkravet oupphörlig lycksalighet, gemensamma dagar hand i hand genom sommaren, sällan är det där arbetet som aldrig benämns så avgörande som då. Kärleksarbetet, omsorgsarbetet, relationsarbetet.
Aldrig är det heller så krävande, så utmattande. Alla de små orden och ögonkasten, de utsträckta händerna som rör vid de ledsna axlarna, fraserna som limmar samman där gemenskapen börjar spricka, gesterna som lugnar, bekräftar tröstar.

Jag läser också om ett nytt fantastiskt projekt kallat Systerkonspirationen där två unga genusvetare, Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén, börjat samla berättelser från kvinnor som tar ett stort emotionellt ansvar i de relationer de ingår i. Det kan handla om sms som säger: ”glöm inte att gratta vår dotter för hennes lyckade uppkörning”; det kan handla om telefonsamtal som säger ”ring din mamma, hon fyller år”, det kan handla om familjemiddagar där hela tyngden av den obekväma stämningen läggs på kvinnorna runt bordet, lättar den inte är det deras fel, deras skam.

Inget av det som berättas är en nyhet för någon kvinna jag känner.
Det djupt tragiska är förstås den radikala snedfördelningen av den emotionella arbetsbördan.

De där händerna, de där orden – de sträcks nästan alltid fram av kvinnor.
De där blickarna, den där ständiga medvetenheten om vad som sker i rummet, mellan människor, i människor, det eviga tolkandet, på tå-tassandet, det utmattande i att vara en som måste förstå också allt det som inte sägs. Kravet på kvinnor att de ska vara tentakler och åskledare, krockkuddar och avledningskanaler – att det tar knäcken på en är så pass välkänt inom forskningen att tros ligga bakom en del av den större andel kvinnor som är sjukskrivna jämfört med män.

Det är något vi fostras till att kunna, eller inte kunna. Inte heller detta är några nyheter. Ända sedan 1980-talet har man inom sociologin talat både om emotional labor – som är det känsloarbete som utförs (av kvinnor) ute på arbetsplatser och i samhället, och emotion work – som är det som görs i hemmet, inom familjesfären.

Ändå tigs det runt det. Psykologen Sandra Lindström, som föreläser om just detta ämne, säger i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Att ständigt vara den som ger mer i en relation är såklart en sorg. Det kan också skapa känslor av skuld och skam hos den som ger mer, som vänds inåt, i stil med ’varför kan jag inte vara nöjd?’ eller ’om jag anstränger mig ännu mer så kommer min partner att märka det och göra lika mycket kärleksfullt tillbaka’.

Det är pinsamt också, som att bli påkommen med att backa tillbaka in i en klängande, krävande kvinnoroll som vi alla trodde var kasserad. Den som måste behaga och hålla män glada för att i utbyte få beskydd, charmen och omsorgen den maktlösas enda kapital. Men också pinsamt att inte vara lika älskad. Bättre att låtsas som att det inte är så.

Eller som Systerkonspirationen föreslår: ännu hellre bekänna, berätta, kollektivt vittna om hur trötta det gör oss och samtidigt hur nödvändigt och underbart det är, att bry sig. Knuffa över stora stycken känsloarbete på den andra hälften av mänskligheten så att växelverkan mellan jagjagjag och domdomdom kan flyta snällt och mjukt fram och tillbaka, som vågor mot en solstekt strand. Svalkande distans varvad med ömsint värme.

Så att inte framtida generation om 89 år behöver nicka igenkännande när Mrs Ramsey i ”Mot fyren” försöker få middagssällskapet att trivas: ”De såg inte ut att ha smält samman. Var och en satt skild från sin granne. Och hela mödan att smälta allting samman och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne. Åter kände hon utan all fientlighet – som ett enkelt faktum – hur sterila männen är, för om hon inte gjorde detta skulle ingen göra det.”

Bäst just nu:

Att den kvinnliga surrealistiska konstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven nu äntligen fått erkännande för att vara den som stod bakom den pissoar med titeln ”Fountain” (tillskriven Marcel Duchamp) som anses vara det enskilda verk som förändrat konsten allra mest.

Sämst just nu:

Att det tog 101 år innan Elsa von Freytag-Loringhoven fick det erkännandet.