Amanda Schulin: Kvinnor kan åka med männen, men på egen risk

I mångmiljonstaden Mexiko City separeras kvinnor från män i tunnelbanan under rusningstid. Sedan millennieskiftet har de första tre vagnarna i varje tåg varit förbjudet område för vuxna män under morgon- och eftermiddagens mest pressade timmar. Anledningen är de många vittnesmål från kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier i tunnelbanan. Vagnarna blir så tätt packade att det är omöjligt att bibehålla någon som helst personlig sfär, snarare är kvävningsrisken påtaglig och du hamnar i en låst position mellan medresenärer utan möjlighet att hålla koll på omgivningen.

Mexiko är långt från det enda land där män och kvinnor separeras i kollektivtrafiken. Samma sak sker i flera andra länder, från Japan till Dubai. Men detta vet inte jag när jag och mitt resesällskap, bestående av tre kvinnor och två män ska hoppa på tåget i centrala Mexico City mitt i eftermiddagsrusningen förra veckan. Vi väljer att hålla ihop och ställer oss på den del av plattformen där män är tillåtna. Kvinnor kan välja att åka med männen, på egen risk. Genast utbryter en diskussion oss emellan angående det rimliga i detta. Vår mexikanska vän som reser med oss menar att det tyvärr är nödvändigt. Vi andra, fyra européer, reagerar med instinktiv skepsis. Är det verkligen nödvändigt? Är det värt diskrimineringen, det kollektiva skuldbeläggandet av män och offermentaliteten gällande kvinnorna? Hur illa kan det vara? Borde man inte jobba med attityder i stället?