Emma Sofia Dedorson: Ljudbilden av en ny geopolitisk karta

Ljuden av 2025 lät sällan som de borde, i alla fall inte de ljud som hamnade inom den här utrikeskorrespondentens hörhåll. Det mullrade där tystnad hade varit välkommen och var tyst där protester kunde ha dånat. Det tjöt, susade, ekade och skälvde. Året bar sin samtid genom ett elektriskt sus i Sydkina, en politisk vibration av förändring i Paris, ett dämpat gråtande vid en paviljong i Cannes och det surrande ljudet från ryska drönare över Donaufloden.

Att lyssna till dessa ljud och till dem som lever med dem skissar ljudbilden av en ny geopolitisk karta. En bild som blir skarpare om man inte främst lyssnar till den högljudda bjässen i väst, USA, och dess skrävlande president Donald Trump.

Inte minst för att Kina tvingar oss att lyssna åt deras håll – paradoxalt nog genom att sänka volymen.

2025 började i Guangzhou, den sydkinesiska megastaden norr om Hongkong, där det inte längre brummar utan susar. Elfordon rör sig nästan ljudlöst genom avenyerna, som om staden bytt frekvens. Smogen har pressats tillbaka av en industrialiserad klimatomställning som saknar motstycke. Här är gröna visioner, när de väl prioriteras, inte en politisk strid utan en statlig order.

Men i det lågmälda suset hörs också en annan ton: den auktoritära framtidens stumhet.

På gatorna uttrycker människor stolthet över utvecklingen.


– Vi vill inte leva som i era smutsiga städer i Europa och USA. Här bryr man sig om folkets hälsa, säger till exempel Yang Wei till Dagens ETC.


Hans syster fyller i:


– Att köra el är självklart. Allt annat känns gammalt.

Det är ord som passar in i den bild Kina vill projicera. En annan historia är tydlig så fort man, som besökare, försöker använda digitala verktyg hemifrån. Gmail laddar inte. X förblir svart. Google Maps hittar ingen värld att visa. Hotellvärdinnan ler: – Google no work. Internet work.

Kinas modernitet är effektiv och kontrollerad. Allt fungerar men bara inom ett internt, om än gigantiskt system. 

Hennes ord blir ett samlat ackord av hela systemet. Kinas modernitet är effektiv och kontrollerad. Allt fungerar men bara inom ett internt, om än gigantiskt system. Alla västs appar har sin kinesiska motsvarighet.

På tunnelbanan där ansikten scannas vid spärrarna uttrycker studenten Chen Fen en vardagslogik formad av denna miljö:
 

– Det viktiga är att vi lever rent och framtidsinriktat. I väst dör folk på gatorna.

Den som vill höra kritik av väst, inte helt utan poänger, behöver inte leta länge. En kör av röster genom det dämpade, bortfiltrerade brus av allt som inte passar in i den officiella berättelsen om Kina.

Utanför Kina är det en motsatt historia. Kinas militära och ekonomiska makt är ett konstaterat faktum. Men kulturen har inte lyckats ta upp fajten med USA. Vi lyssnar fortfarande mycket hellre till den i och för sig vacklande demokratin i väst än till de auktoritärt begränsade perspektiven i öst.

Men vi försöker ändå undvika att välja sida.

I Cannes lyckas Kina lägga till ett nytt ljud till sin symfoni: filmkonstens. Bi Gans film ”Resurrection” tävlade festivalen som ett drömlikt, konsthistoriskt epos i sex delar. Publiken imponerades av den estetiska dimensionen och juryn tilldelade den sitt specialpris. I en tid när Hollywood stapplar, signalerar filmen att Kina vill kliva fram även kulturellt. Faktum är att Kina sänt delegationer till Hollywood för att lära sig om effektiv propaganda men dess kulturella makt är ännu långt ifrån att övertyga oss i väst: Distributionen är begränsad, censuren skapar misstro och det konstnärliga uttrycket hålls i koppel.

En fransk producent formulerade tveksamheten:
 

– Kina vill gärna vara ett kulturellt centrum, men de vill inte ha fria konstnärer utan politiska ambassadörer. Frågan är om de styrande ens förstår skillnaden.

De har mycket att berätta om bjässen vi inte längre kan bortse ifrån. Kanske finns där en berättelse om motstånd?

Kinas mjuka makt är med andra ord fortfarande bräcklig. ”Resurrection” bar en suggestiv kraft men den drömlika berättelsen kan ses som symptomatisk: mycket är möjligt i Kina – tills det inte längre är det. Av kristallklara, kritiska budskap inifrån hörs sällan någonting. Konstnären tvingas ut i drömlika metaforer, bara där har det fria uttrycket möjlighet att runda den endimensionella censuren. 

Så vi borde kanske lyssna noggrannare till Kinas poeter. De har mycket att berätta om bjässen vi inte längre kan bortse ifrån. Kanske finns där en berättelse om motstånd?

Läs mer av Emma Sofia Dedorson:

Kina – nya gröna supermakten

Konflikt med USA blir bara värre – då satsar Kina på att charma utlänningar

Hon sa att hon ville ha en högljudd död

Francesca Albanese: ”Det är folkmord – Israel har inlett sista fasen”

Macron tar chansen när USA välter hela världsordningen

Jordan Bardella hyllar Tidöavtalet: ”Jag sätter alltid mina landsmän först”

De bor i EU – men lever med ryska drönarattacker

På röda mattan i Cannes lever och frodas för övrigt förra århundradets glammiga filmindustri. Men allt fler använder festivalen som en plattform för politiska budskap. Alldeles intill festivalens röda matta hördes i år ljudet av nästan uppgiven gråt.

När FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska områdena, Francesca Albanese, anlände till den palestinska paviljongen kastade sig en ung kvinna i keffiya i hennes famn.


– Jag är så tacksam att du finns. Det här är en sådan mardröm, sa hon.

Albanese var i Cannes för att hedra Fatima Hassona, fotojournalisten som dödades i en riktad attack av Israel dagen efter att filmen hon medverkat i valts ut till festivalen. På tal om ljud hade hon sagt att hon ville ha en högljudd död. Och det fick hon.

Om detta inte är folkmord – när barn dödas med politisk motivering och Gaza utplånas – vad är det då?

FN-rapportörens närvaro bidrog till det. På plats gav hon även Dagens ETC en intervju och det med ord som skar genom den festliga ljudkulissen:

– De dödas för att de är sanningssägare, sa hon om de många dödade journalisterna.

Hon använde också utan omsvep det ord så många makthavare undvek:

 – Det är folkmord. Om detta inte är folkmord – när barn dödas med politisk motivering och Gaza utplånas – vad är det då?

Tystnaden, för att använda en av poesins mest uttjatade klyschor, ekar sedan dess allt starkare inifrån Gaza.

I Paris hördes året igenom ett annat ljud: skälvningen från en politisk mittpunkt som tappat stabilitet. Frankrike befann sig i ett permanent politiskt nödläge: tre premiärministrar föll, misstroendeförklaringar avlöste varandra, och ett odefinierat missnöje vibrerade på gatorna. Det sistnämnda, missnöjet, är dock ett ljud som fransmännen är vana vid och som kanske till och med definierar dem. Men tonläget är annorlunda nu. 

Nya röster stärks när högern och vänstern tappat fotfäste, inte minst de högerextrema.

En demonstrant ropade:
 

– Macron lyssnar inte på någon. Han har glömt oss!

Emmanuel Macron försöker hela tiden överrösta missnöjet och övertyga genom att kommunicera på en annan frekvens – den geopolitiska. Han varnar för USA:s minskade engagemang i Europa, kallar till krismöten och erbjöd Frankrikes kärnvapen som del av en gemensam europeisk strategi.

Men väljarna lyssnar enligt Ifops opinionsundersökningar mycket hellre till den högextrema ledaren för Nationell samling, Jordan Bardella. De lyssnar inte minst när han säger det han också sa till Dagens ETC i en intervju:

– Hundratusentals fransmän saknar värdiga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först.

Emmanuel Macrons omvärldsfokus förstärktes dock tidigare i år av att USA:s vicepresident JD Vance kom till säkerhetskonferensen i München och skällde ut Europa.

Europas egna ljud är otydligt – kanske ett strukturellt, inre ljud som ännu inte funnit sin form.

 – Europa ska inte vara USA:s ständiga säkerhetslakej, sa han – utöver att hävda att invandringen hotar våra demokratier, att det är det vi borde fokusera på och inte Ryssland eller Kina.

Men Europas egna ljud är otydligt – kanske ett strukturellt, inre ljud som ännu inte funnit sin form. Ljudet av frågor: Är det splittring?  Är vi i krig eller inte? Ska vi låta vapenskramlandet ljuda eller tyst bygga civilsamhälle och sammanhållning? Är det ens varandras motsättningar? Och får klimatet plats i ekvationen?

Fredsperspektivets röster tränger sällan igenom.

På vissa håll i EU har kriget redan nått vårt ljudrum. Vid Donaufloden, i rumänska Plauru, är ljudet av kriget vardag. Där hörs det på riktigt, inte metaforiskt utan i form av ständiga flyglarm och det penetrerande ljudet av ryska shaheddrönare som slår ner i den ukrainska hamnen Izmail, bara 300 meter bort.

Nea Gica säger till Dagens ETC på plats: 

– När drönare och bomber faller tar jag skydd så gott jag kan. Ja, fönstren blåser in ibland.

En annan invånare, Mitica, beskriver en natt:
 

– Jag har aldrig känt en sådan tryckvåg som för tre veckor sedan.

Krigets larm tränger igenom vardagen vid EU:s och Natos tröskel. 

Daniela, vars hus ligger närmast floden, säger:
 

– Ljudet av drönaren låter som att den är på väg rakt mot mig. Jag är så trött. Jag orkar inte längre.

Krigets larm tränger igenom vardagen vid EU:s och Natos tröskel. Några veckor efter att Dagens ETC besökte byn får samtliga invånare evakueras. En drönare hade träffat ett gastankfartyg i Izmajils hamn. Gifter och explosioner känner inga gränser.


Så lät mitt 2025. Guangzhou susade av framtidstro men kvävde ljuden av de parallella berättelserna. Plaurus ljudrum stördes av ständiga drönare och flyglarm. Paris skälvde av politisk oro, Cannes av sorg efter att ljudet från fasorna i Gaza tystas.

Från 2025 tar jag med mig rösterna.

Yang Wei talade om ren luft. Chen Fen om trygghet. Bi Gan om drömmar som brinner upp. Francesca Albanese om folkmord och sanning. Demonstranter i Paris om försummelse, Jordan Bardella om tillhörighet, rumänska Nea Gica om vana, Daniela om rädsla…

Som journalist räcker inte den gamla kartan längre som kompass. 

Men 2025 förvirrar. Världskartan tycks ritas om men den nya riktningen är oklar. Kanske finns den någonstans där ljuden korsar varandra: suset från framtiden, ekot av förlorade rättigheter, den skälvande mitten av Europa med Frankrike och Tyskland som ljudligast medan drönarna hotfullt surrar och attackerar Donaufloden.
 

Som journalist räcker inte den gamla kartan längre som kompass. Vi måste lyssna till  ljuden innan de tränger in även i vår vardag vilket innebär att vara på plats. Under decennier har den utrikespolitiska ljudbilden dominerats av amerikanska röster: reportage från USA och vanligt folk om varför de röstar på Trump, tal i kongressen, Natos toppmöten, försäkringar om evig solidaritet. 

Men bara få år efter Sveriges medlemskap i den transatlantiska alliansen är det annat ljud i skällan. 

I bakgrunden har Kina hörts mest som ett avlägset industridån, och Mellanöstern som ett återkommande, men ändå avgränsat, konfliktbrus. Inte på många decennier har den där avlägsna världen tvingat sig in i vår vardag på det här viset. 

Om jag får spekulera tror jag att under 2026 så fortsätter nya ljud att tränga igenom vår sedvanliga brusreducering som blir allt mer verkningslös. Vi tvingas vänja oss med ljud vi inte är vana vid, och då menar jag inte bara Palestinademonstrationer. 

Många svenska röster talar inför valet 2026 om “svenska värderingar” precis som fransmän talar om franska och kineser om kinesiska. Få sådana värderingar kan väl vara starkare än agget mot vad vi uppfattar som störande ljud. Att vara tyst i det offentliga rummet är ett tecken på respekt. 

Bara vi inte glömmer farorna som frodas i tysta rum.

Läs årskrönikorna från Dagens ETC:s utrikeskorrespondenter:

Hanna Strid, på plats i Libanon: Den fördrivna slutar aldrig längta

Arvid Jurjaks, på plats i Berlin: Känns det fortfarande bra att vara tysk?