Hon ska föda barn och hon är rädd. Den starkaste människa jag någonsin träffat, nu en skälvande kalv. Hon får inte komma till sjukhuset än. En sak har vi fått klart för oss, ”det är helt naturligt”. Vad… skönt?
Att kvinnlig smärta är ”helt naturlig” har även jag fått höra. Nej, jag har aldrig fött barn. Men jag har endometrios.
Jag fick reda på det när jag var 30. Jag hade svimmat och spytt av mensvärk i klassrum, butiker och restauranger sedan jag var elva. Tänkte att jag var mesigare än andra tjejer. Skämdes över att vara värsta drama queen över något som alla andra lyckades deala med helt obemärkt.
Men efter en ambulanstur stod det klart att jag hade den kroniska sjukdomen. En deppig livstidsdom – men samtidigt en lättnad. Det var ingen mesig smärttröskel som gjorde att jag låg hos skolsyster när andra var på lektioner. Dessutom, nu skulle jag ju få hjälp!
Cystor och äggstockar och annat jox i min kropp karvades bort. Hormonspiral tvingades in. Men ont hade jag fortfarande. ”Drick vatten och ta alvedon” sa läkarna, som utgick från att en 30-åring med svår smärta aldrig testat den kuren.
Jag hade till slut tur. Mötte en läkare vars ögon inte smalnade av skepsis. Det har inte direkt regnat Citodon sedan dess – jag har fått hushålla med smärtlindring, hushålla med livet, men jag har åtminstone något.
Jag har sluppit vara rädd för att implodera av en smärta som närmast kan liknas vid en brödkniv som skär genom bäckenet. Eftersom jag fått bättre hjälp har jag levt i en föreställning om att vi alla fått bättre hjälp. Vi vet ju nu att 10–15 procent av alla med livmoder drabbas av sjukdomen. 2012 dog en svensk kvinna till följd av obehandlad endometrios, efter att ha nonchalerats av 32 läkare. Något sorts system för att få stopp på detta borde väl ha implementerats i hela vårdapparaten? Dessutom kom nationella riktlinjer från Socialstyrelsen 2018.
Men när jag ska förnya mitt Citodon-recept har jag en ny läkare. Hon säger till mig att jag inte har ont. ”Ett glas vatten och Naproxen så har du inte ont”.
Jag frågar om hon skämtar. Det gör hon inte.
Läkaren säger att hon behandlar mig rätt. Hon undrar varför jag blir upprörd.
Jag vill skrika att så får man inte säga. Jag vill skrika att det är läkare som hon som gör att det i snitt tar åtta år för en kvinna att förstå att hon är sjuk i endometrios. Att det är läkare som hon som får tjejer att tro att det hör kvinnolivet till att avstå från livet.
Alltför många i min närhet har påverkats djupt av vårdens kvinnohat. Jag kan inte låtsas ha nykter distans längre. Jag kan inte låtsas som att tabletterna bara betyder lite så där lagom mycket.
– Jag är ingen rättshaverist, säger jag med ett tonfall misstänkt likt en rättshaverist. Det spelar ingen roll. Slaget är redan förlorat.
2017 skrev jag en krönika om att endometriossjuka behandlas som knarkare: ”För oss som har lyxen att ens få vår endometrios diagnostiserad väntar inte alltid vård och medicin, istället kommer en ny twist – vi är nu potentiella pundare”.
Det är november 2022 när jag läser min nya läkares journalanteckning och det visar sig att inget har förändrats. Jag kan inte ha ont eftersom jag inte fått någon ny diagnos sedan min operation, skriver hon. ”Då är frågan varför patienten ätit citodon i flera år när hon inte har någon endometrios eller ont längre?”. Ja, det låter konstigt förstås? För de som inte känner till sjukdomen, som min läkare, då. Endometrios går aldrig över.
Jag kan inte resa mig och göra sådant som människor gör, typ borsta tänderna eller gå till jobbet. Jag stannar i den krater dit jag förpassats så länge detta kvinnotillstånd råder. Det gör ont. Och det är inte, som personer i vita rockar sagt mig sedan jag var elva, ”helt normalt”.
Forskare har kommit på att vi inte är inbillningssjuka, att vår mensvärk inte kan jämföras med andras, att vår smärta kan likställas med att få en hjärtattack. Att det inte hjälper att ta en ej receptbelagd tablett, lägga en vetekudde på magen, motionera. Blod läcker ut i våra bukar. Bildar cystor, växer samman med andra organ, får tarmar att trassla in sig i varandra.
Men läkare säger att vi inte har ont om vi bara tar vanliga värktabletter. Vi vill inget hellre än att de ska ha rätt.
Det är inte bara kvinnor med endometrios som avfärdas som någon sorts armé av hysterikor. Vänner som skickats hem med beskedet att de kommer få missfall har fått med sig två alvedon – samtidigt som läkarna varit väl medvetna om den katarsis på alla fyra som väntar. Gör det ont att skicka med en karta citodon i det läget? Som ni gör i en handvändning när en snubbe ska dra ut en visdomstand?
Mina vänner och jag klarar allt det där. Aborter, förlossningar, mensvärk, operationer, missfall, infektioner och rotande med knivar i det som ömmar som allra mest. Vi är så duktiga flickor att vi är duktiga på att ha dödsont också.
Men, behöver det göra SÅ ont? Vi lever i en tid där smärtan erkänts och fått ett namn. Men hållningen ”så ont kan det väl inte göra” är lika närvarande även när sjukdomen bevisats.
Det talas om rätten till och makten över sin egen kropp. Vi har inte det. Tiotusentals flickor i Sverige svimmar fortfarande av smärtande underliv, skolkar och sjukskriver sig, ifrågasätts, tänker på döden. Vid stark smärta gör vi vad som helst för att få det att sluta.
Läkare. Ni har makten att förändra det. Ni bär ansvaret att hjälpa. Lyssna på oss. För vi måste lyssna på er. Det har vi gjort sedan puberteten. Tyvärr.
