Jag och mamma trampade samma mark där hon trettio år tidigare hade gått med en kalasjnikov på axeln. Bergsbyn vi befann oss i ligger i irakiska Kurdistan och benämns som Komala i folkmun, uppkallad efter gerillarörelsen hon var en del av. En gammal kvinna i färgglad folkdräkt omfamnade mamma som en hemvändande hjältinna. Hon visade oss martyrgravarna efter mammas fallna kamrater. Bredvid gravarna växte ett ståtligt olivträd.
”Fröna sattes samtidigt som kropparna grävdes ner”, sa kvinnan.
Jag och mamma blev stumma av de döda under marken och det levande ovan jord. Jag bröt tystnaden.
”Var inte kampen förgäves mamma?”
”Vi sådde ett frö som en dag ska blomstra i ett fritt Kurdistan”, sa hon utan att släppa blicken från olivträdet.
Fyra år senare var jag tillbaka i irakiska Kurdistan, den här gången på en gerillabas tillhörande YPJ – den kvinnliga grenen av de kurdiska trupperna i Syrien. Befälhavaren jag mötte var på en tillfällig reträtt efter två års strider. Jag slogs av hennes raka hållning, ljudlösa fotsteg, fasta handslag och skrattsalvorna hon avfyrade titt som tätt. Hon påminde om en krossad kruka som limmats ihop med guld. Bredvid henne satt en ung bandagerad gerillakvinna, en annan kom in haltandes. Mot alla odds var de på väg att vinna striden mot Islamiska Staten (IS) i Syrien. Terrororganisationen som är slående lik Islamiska republiken i Iran – regimen min mamma stred mot. Svartklädda, skäggiga, bestialiska män som avrättade människor på öppen gata och förslavade kvinnor. I Iran segrade brutaliteten. I Syrien besegrades den.
I en olivlund stod ett träd som vid en första anblick pryddes av ett bomullsvitt lövverk. När vår bil passerade trädet flaxade vita duvor iväg och lämnade nakna vajande grenar efter sig. I det virvlande luftrummet andades en annalkande frihet.
Befälhavaren berättade att ingen av kvinnorna egentligen vill bära vapen. Men att de inte har något val mot en dövstum våldsapparat.
”Vad skulle du göra om din ort blev attackerad, ditt hem förstördes, de du älskade dödades? Skulle du kuva dig, fly eller kämpa för allt och alla du älskar?”
”Jag är ett gerillabarn” svarade jag och nämnde min mamma och Komala. Befälhavaren lyste upp. ”De var pionjärer, det är på deras axlar vi kämpar”.
Amineh Kakabaveh var mammas gerillakamrat i kampen mot Khomeinis islamism. Den iranska regimen kallade dem för terrorister. Som alla diktaturer projicerade de sin egen terror på alla oppositionella som revolterade mot den. För Amineh och hennes gamla kampsystrar är epitet som ”vildar” som orsakar en ”cirkus” allt för välbekanta, förväntat från totalitärer, mindre väntat från svenska politiker och journalister.
Tongångarna var annorlunda när Amineh bjöd in en av YPJ:s ledare till riksdagen då striderna i Syrien fortfarande pågick. Vi som satt i auditoriet var likt resten av världen hänförda över gerillakvinnornas mod. Vi lämnade rummet fyllda av hopp om att Sverige skulle bistå dem. Det är dessa kvinnor som Erdogan nu vill att Sverige terrorklassar och detta Amineh Kakabaveh försöker stoppa med sin utslagsröst. Just nu förhandlar regeringen med en regim som förbereder attacker mot dessa kvinnor, för att Sverige ska få gå med i en militärallians där vi i teorin kan tvingas skicka svenska soldater för att bistå Turkiet.
På vägen tillbaka från besöket på YPJ:s gerillabas möttes jag av en märklig syn. I en olivlund stod ett träd som vid en första anblick pryddes av ett bomullsvitt lövverk. När vår bil passerade trädet flaxade vita duvor iväg och lämnade nakna vajande grenar efter sig. I det virvlande luftrummet andades en annalkande frihet. Jag tänkte på min mamma. Hon vars älskade lillebror blev martyr när jag föddes, som övergav mig och min syster och offrade sina bästa år i en livsfarlig kamp som misslyckades fatalt. Jag önskade att hon fick se att det ur den bloddränkta marken vuxit träd som blommar fredsduvor. Om än i ett andetag, innan det åter kvävs av sådana som Erdogan och hans gelikar.
