Jag loggar in på den buggiga plattformen Facebook bara för att den fortfarande i praktiken har monopol på att sprida info om evenemang. Jag loggar in på Instagram där knappt någon jag känner längre postar inlägg med bilder, men där det fortsätter matas ut en del halvroliga memes plus att en hel del politiska initiativ valt att kommunicera till världen genom det spontana och flyktiga formatet ”stories”. De tilldragelser som inte utannonseras på Facebook flimrar oftast förbi där.

Ett mer småskaligt och myspysigt sätt att dela bilder ur vardagen har dykt upp i form av appen Bereal. Den gillar jag. Inga influencers, ingen reklam och inga oönskade inlägg i flödet. Men jag inser att Bereals sugifiering bara är en tidsfråga eftersom det fortfarande inte finns en affärsmodell i sikte.

Riktig skit är allt som återstår av Twitter, eller ”X” som Elon Musk vill att vi ska säga. Där har jag inte varit aktiv sedan i fjol. Ändå fortsätter jag att vara inloggad, mest för att kunna använda sökfunktionen. När jag hittar en artikel på webben och vill se om den fått spridning är impulsen fortfarande att klistra in dess webbadress i Twitters sökruta.

Ett närliggande alternativ till Twitter heter Bluesky (som fortfarande kräver särskild inbjudan). För tillfället råder där en rätt rolig nybyggaranda sedan några av Sveriges roligaste vänstertwittrare just flyttat in, medan tråkmånsarna och nazisterna fortfarande lyser med sin frånvaro.

Samtidigt finns jag på två–tre olika servrar på Mastodon. Lite mer seriöst, men också snällt. Många hackers och trans­personer. Om du postar en bild utan bildtext får du skäll.

Mångfalden av plattformar är symptom på en kris. Men en kris värd att bejaka. Vi behöver inte lägga alla ägg i en korg. Låt tusen blommor blomma. mycket av deras hopp sätts nu till EU-lagar mot monopol.