Så öppnar vernissagen. Där står mitt-i-livet-kvinnor och tycker om verken. Konstnären glider fram, gör sig synlig. Någon går varvet på tre minuter, sen ut i stadsvimlet igen. Media har spaltvis med kulturtips inför weekend-vernissagerna. Hela stan kulturkokar/krockar. Alla glider in och ut på gallerierna för att betrakta, uppleva, investera. Tror man, hen, hon, jag, de, vi, men.
Härom veckan hade jag en pop up-utställning i Stockholm genom Urban Artroom, ett av världens främsta gallerier inom street art. I samma veva ett bildreportage om mig och mina foton i tidningen Foto, som har 100 000 läsare i Skandinavien.
Någon vecka tidigare vann jag Stockholms läns museums fototävling årets Samtidsbild 2014 med fotot ”Järngänget”. Med den bilden gav jag världen en ny bild på rumänska tiggare.
Jag var och är i ropet. Galleriet och jag hade i egen marknadsföring nått ut till minst 10 000 personer, så många var kallade. Hur många kom? 70 besökare den helgen, varav jag kände igen 30. Flera gick det där obligatoriska varvet. ”Det var fint det här, tack!”
Utställare känner sig förväntansfulla då allt är klart, verken utplacerade, prislistor, vernissagekort, dricka med mera dukat. Som toppen på ett isberg. Under ytan, före utställningen har konstnär och galleri jobbat hårt och länge, den största delen av is-berget.
Som fotokonstnär i det här fallet, har jag först i tanken arbetat med originalen, hur de ska bearbetas, val av valör/kulör och olika provtryck för att hitta slutresultatet. Den här skapardelen tar månader av fokuserat arbete på fält och i ateljé. Överallt USB-minnen, externdiskar fulla med tunga fotofiler som blir värdehandlingar att förvara kassaskåpssäkert som back up. Till slut sitter allt rätt för ändamålet. Välja ut bilder, kanske svårast av allt, ladda upp och beställa. Fotolabbet förverkligar min konstnärliga ambition.
Men än finns mycket jobb kvar att göra för konstnär och galleri. Det ska ramas och hängas. Ramning är ett hantverk som inte alla kan. Hängningen sker ofta i sista stund för att utnyttja lokalen optimalt.
Hur tavlorna placeras skapar helheten, framhäver de enskilda verken, en konst det också.
För att inte tala om försäljningen. Som konstnär säljer jag en del av mig i varje bild. Köp mig! Sälj mig!
Det är inte antalet besökare som räknas. Det är hur budskapet läggs
fram, och nyttan för betraktaren, skaparen, kulturen och samhället, som har betydelse. Är budskapet, fysiskt liksom själsligt i tid tajmat spelar det ingen roll hur många betraktare. Då har jag som konstnär gjort mitt genom att ge världen ett nytt perspektiv på världen. På så vis vaknar verkets kraft och börjar leva sitt egna liv.
Tack för kaffet, jag tror jag tar en sån.
John Arthur Ekebert