Krönika. Maria Sveland.

2014-06-16 13:38
Norén och Osten – ett geni och en vanlig dödlig teaterregissör? Bild: Björn Larsson Rosvall/TT,  Lars Pehrson/TT
Norén och Osten – ett geni och en vanlig dödlig teaterregissör?

Konstnären är en man, är en man, är en man

En dag fyller du 70 och avtackas med blommor medan din manliga kollega får en officiell heldag med seminarier och föreställningar till sin ära. Det är varken värdigt eller anständigt.

Konstnären är en man. Så har det sett ut sedan urminnes tider. Hur mycket denna norm än utmanats och ifrågasatts de senaste hundra åren lever vi ändå med resterna av denna idé.

Det är därför det finns ett behov av att diskutera kulturmannen och hans framfart i våra hjärtan, kön och offentlighet.

Det är därför Aftonbladets musikrecensenter inte gett någon kvinnlig artist högsta betyg sedan 2007 (förrän nu i och med First Aid Kits nya album. Resten av kritikerkåren är inte särskilt mycket bättre).

Det är därför en författare som Karl-Ove Knausgård tokhyllas och kommer undan med såväl smårastistiska som könskonservativa idéer om vem i familjen som får stänga in sig i flera år och skriva en megaloman romansvit i sex delar medan hans fru tar hand om hushåll och familj, trots att hon också är författare.

Det är därför som Fredrik och Filip får göra teveprogram och sommarprata år efter år och ogenerat får för sig att livesända sin podcast från Globen.

Ingen tycks tröttna eftersom både kvinnor och män är med om att upprätthålla de här strukturerna. Vi agerar alla likt medberoende alkoholisthustrur. Borstar upp och tittar bort vid väl valda tillfällen.

Och det är därför som samtliga chefer på de största scenerna just nu är män (Kulturhuset Stadsteatern, Riksteatern, Kungliga Dramatiska teatern och Uppsala Stadsteater). Det är därför som Kulturhuset Stadsteatern ägnar en officiell heldag (10 maj) med seminarier, utställningar, filmvisning och teater för att fira Lars Noréns 70-årsdag medan två av deras kvinnliga stora konstnärer, Margareta Garpe och Suzanne Osten, som också fyller 70 i år, avtackas med en bukett rosor. Och missförstå mig rätt, jag håller med om att Norén är en av vår tids främsta dramatiker och förtjänar allt erkännande och firande. Det intressanta är att sätta det i relation till det uteblivna firandet av alla de kvinnliga dramatiker och regissörer som inte sker och inte sker och inte sker. År efter år. Sker det inte. Varken på Stadsteatern eller någon annanstans.

Och det här gör mig tjurig på riktigt. Jag hade liksom gått omkring och trott att vi kanske hade kommit längre. Det tycks inte spela någon roll hur många Spetsprojekt och liknande som görs för att lyfta de kvinnliga dramatiker som genom historien fallit ner i glömskans dike – så fort de avslutats (efter berättigade hyllningar och ovationer) hamnar de strax åter i skuggorna medan de stora institutionerna återupptar sitt ständigt pågående Strindbergår.

Det värsta med historiens tyngd är att den fungerar som en självuppfyllande profetia. Eftersom historien till största del är skriven av män så har kvinnorna alltid hamnat i skuggan, vid sidan av. Inte minst inom konsten och kulturen. Det blir ett cirkelresonemang där en rad genialt begåvade kvinnor helt enkelt inte skrivits in i litteratur- teater- musik- eller konsthistorien och därmed reproduceras bilden av konstnären, författaren, musikern, dramatikern som en man, är en man, är en man.

Djup suck och nytt andetag.

Hur byter vi ut de internaliserade bilderna av (vita) manliga genier och konstnärer och ger rum för människor med andra kön och bakgrunder? Hur ska vi nånsin kunna bryta med historiens tyngd och cirkelresonemang?

När och hur skriver vi in kvinnliga genier i kulturhistorien? Hur lång tid dröjer det innan en transperson blir omnämnd och upphöjd till konstnärsgeni?

”Ingen vet, hur många uppror som ligger och pyr i den livsmassa, som befolkar jorden. Det anses i allmänhet att kvinnor är mycket lugna; men kvinnor känner precis på samma sätt som män; de har behov av att utöva sina talanger och de behöver ett verksamhetsfält för sina ansträngningar lika mycket som deras bröder gör det; de lider av ett alltför hårt tvång, ett alltför absolut stillastående, precis som män skulle lida av det, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att säga att de borde begränsa sig till att baka puddingar och sticka strumpor och spela piano och brodera sypåsar.” Så citerades Charlotte Brontës text av Virginia Woolf i Ett eget rum. Även om vi inte längre är hänvisade till handarbete är det ett citat som fortfarande gäller i mångt och mycket.

Och en sak till: hur länge ska vi behöva tjafsa om de här sakerna innan det händer något? Det är tröttsamt, tråkigt och gör en jävligt tjurig att gång på gång behöva lägga energi och tid på att försvara vår konstnärliga legitimitet och uppnådda positioner istället för att kunna ägna oss helhjärtat åt vår konst. Och kom inte och säg att vi kan välja själva vad vi lägger tid och energi på, det är ett privilegium som kvinnor inte kan kosta på sig. För en dag fyller du 70 och avtackas med blommor medan din manliga vän och kollega får en officiell heldag med seminarier och föreställningar till sin ära. Det är varken värdigt eller anständigt en stadsteater eller ett samhälle som gör anspråk på att kalla sig modernt.

Fotnot: Inom ett par veckor kommer en stor intervju med Suzanne Osten i Dagens ETC.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.