Helena Hedlund: Konsten att motarbeta

Jag gräver en grop. Det gör 1,5-åringen också. Han gräver i sandlådan med sin röda spade, bär sanden över gräsmattan och häller den i min grop. ”Taaaack!” säger han och ger sig i väg för att hämta en ny omgång. Så ser dagarna ut. Jag stoppar i, han plockar ur, jag hänger upp, han sliter ner, jag ställer bort, han hämtar fram. Han utvecklar dagligen konsten att motarbeta mig. Det är fascinerande, om än frustrerande, att se hur han genom detta lär sig livet.

Men jag får ingenting gjort! Egen tid, när hade jag det senast? Ja, jag har i alla fall aldrig varit ensam hemma i vårt nya hem. Men nu är det dags! Inskolning på dagis hägrar. Första inskolningsveckan är jag med på förskolan. Andra veckan lämnar jag honom. Bara några timmar på prov. Jag får då vara hemma. Ensam. Och göra vad jag vill. Är det verkligen sant? Måste jag inte under dessa timmar åtgärdas som straff för egenmäktigt förfarande? Nej, en vecka per barn och liv står du liksom lite utanför samhället. Jag märker att jag har tänkt på den här veckan hela sommaren, och planerat den minutiöst. Fyra timmar om dagen. Alltså 20 timmar ensam. Det är nästan ofattbart! Att-göra-listan är lång. Det nya torpet ska målas, pannor ska bytas, gropar ska grävas, buskar ska sågas, ved ska samlas och huggas. Husets behov ropar på mig om dagarna då jag ägnar precis all tid åt att jaga och rädda livet på en liten självmordsbenägen galning. 20 timmar. Nu kör vi!