I tisdags läste jag om de förutsägelser om framtiden som science fiction-författaren Isaac Asimov gjorde i samband med världsutställningen 1964, det vill säga för ett halvt sekel sedan. Det är fascinerande läsning, för Asimov förutsade, bland mycket annat, både videossamtal, solcellsparker och – maskinen vi älskar att hata – kaffeautomaten. Givetvis finns det en del blindgångare också, men överlag är träffsäkerheten imponerande. Genom åren har sf-litteraturen gång på gång visat sig komma med mer eller mindre fantastiska idéer om samhällets och teknikens utveckling, och det är inte sällan som de blivit verklighet några decennier senare.

Men det är inte enbart positiva visioner som slår in. Och ibland har det visat sig att verkligheten till och med överträffar dikten. NSA:s övervakningsmekanism, som Edward Snowden avslöjade förra året, hade troligen gjort George Orwell, författare till romanen 1984 – om ett totalitärt övervakningssamhälle – mörkrädd. Eller det tre mil långa stängsel med rakblad som Bulgarien just nu bygger vid sin gräns för att hindra flyktingar att ta sig in i EU – och som Ericsson levererar övervakningskamerorna till – som får riktigt otäcka dystopier att framstå som relativt harmlösa.

Varje vecka får jag post, ofta digitalt men ibland på papper, som handlar om hur människor fjärrstyrs med hjälp av mikrochips som opererats in i hjärnan, att världens regeringar kontrollerar klimatet genom att släppa ut kemikalier i atmosfären, så kallade chemtrails, och – klassikern – hur ”judarna” ligger bakom allt från 9/11 till att de styr bankväsendet, för att ta några exempel. Det är fantasifull och ibland underhållande läsning, men med den lilla haken att folk faktiskt tror på de här teorierna, och använder dem för att lägga skulden för exempelvis klimatförändringarna på konspirationer istället för att se dem som en konsekvens av ohållbart resursutnyttjande och industrialiserad djurhållning. Och det är mer oroande än roande.

På ETC skriver vi ofta maktkritiskt, och vi ser det som vår uppgift att belysa de företag, organisationer och personer som har stort inflytande över hur världen fungerar, och hur de ofta missbrukar sin makt. Men det gäller att göra det trovärdigt och balanserat. Annars finns risken att resonemangen slår över i rena konspirationsteorier.

Ibland är det inte utan att jag undrar hur det egentligen är fatt med världen. De grymheter vi utsätter varandra för är nästan ofattbara och kan vara svåra att förhålla sig till. Därför är det så viktigt med ett kritiskt sinnelag, och att både som mediekonsument, journalist och politiskt engagerad ständigt ifrågasätta och granska källor. Samt att inte (bort-)förklara orättvisor med hjälp av konspirationsteorier.

Världen må vara absurd, men de mer fantasifulla teorierna mår bäst av att fortsätta vara science fiction. Verkligheten är nämligen tillräckligt galen som den är.