Alla sådana här larm ger mig en klump i magen. Jag vill gå hem och stänga in mig, och framför allt mitt barn, i en skyddande kokong vävd av ekologiskt naturmaterial där vi kan framleva våra dagar på obesprutad frukt och källvatten. Men det går förstås inte. Och det skulle inte hjälpa heller.

När jag för några år sedan intervjuade forskare på Örebro universitet, som på FN:s uppdrag testade blod från människor från hela världen för att ta reda på vilka miljögifter vi får i oss, fick jag lära mig att vi får i oss de här gifterna även om vi byter ut allt vi har hemma mot ekologiskt och obesprutat. Det beror på att själva grejen med den här typen av miljögifter är att de tar sig ut i naturen, ut i vattendragen, ner i jorden, och så sprider de sig över hela planeten. Till och med isbjörnar i Arktis har dem i sitt blod. Och det trots att de knappast köper vattenavvisande friluftskläder eller sitter framför tv:n i en ny soffa full av bromerade flamskyddsmedel. 

Forskarna berättade också att de alltid ligger ett steg efter. Dels för att när de här gifterna väl har tagit sig ut i naturen så tar det lång, lång tid innan de bryts ned och försvinner. Vi hittar fortfarande PCB och DDT i vårt blod trots att de ämnena har varit förbjudna sedan 70-talet. Och dels för att den kemiska industrin hela tiden hittar på nya kombinationer av molekyler för att undvika lagstiftning. När politikerna … eller snarare om politikerna trots massiv lobbying från kemiindustrin lyckas enas om att förbjuda ett ämne efter att forskarna har larmat om riskerna, så sätter den lukrativa industrin in sina stora resurser på att hitta ett nytt ämne som fortfarande inte är reglerat. De byter ut en beståndsdel och byter namn och så går det att fortsätta att sälja det. Precis som med nätdroger. 

Pengar är mäktiga. Det vet vi alla. Men någonstans i den här långa kedjan så handlar det ju ändå om en människa. En människa som sitter där på labbet eller kontoret med uppdraget att ta fram ett nytt miljögift, trots att vi vet att det inte är bra för någon och att ingen kommer undan. En människa som också har ett blod som rinner genom ådrorna. Som kanske också tror och hoppas att det ska finnas en framtid på den här planeten. Vad är det som rör sig i deras huvuden när de bestämmer sig för att jo, vi behöver nog det där cancerframkallande ämnet i den här träningshandsken i alla fall? 

Är det som ett beroende? Som det här systemets kollektiva röksug? Vi vet att det är dåligt, men vi kan inte låta bli. Jag som har växt upp i vapenindustrins svenska huvudstad, Karlskoga, vet hur långt människor är beredda att gå för att försvara sitt jobb. Om inte vi gör det så gör någon annan det …

Så är det kört då? Kommer vi alla att dö av förgiftade lungor. Ja, kanske, om vi inte sätter in en massiv avvänjning- och avgiftningskampanj. Kapitalismens 12-stegsprogram. Första steget: Modiga medborgare …och en och annan modig anställd inom kemiindustrin som säger nej. Andra steget: Modiga politiker. 

Det är väl inget att vänta på. Vi börjar väl i dag?