JO! Kärlek!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dags att leva sitt liv som i filmen Grease. Ha lite summer lovin’. Helst med en charmigt rebellisk, höftvickande, yngling med brylkrämsstajlad frilla och skinnjacka, som spelar hård och tuff men innerst inne i själva verket är en mjuk, ullig kanin fylld av känslor och som bara vill bli omhändertagen och att någon ska säga att deras ögon gnistrar så vackert ikapp med havet.
Men tänk om en inte vill ha nåt summer lovin’. Eller nåt lovin’ över huvud taget. Eller så kanske en vill det jätte-jättemycket, lagom mycket eller bara lite mycket … men inte får det ändå.
Hur gör en då?
Lägg dig ner och dö. Skulle nog många säga. Inte i någons fejs, så klart. Inte med avsikt, så klart.
Men indirekt.
För det är lite så det känns när en talar om singellivet. Vare sig det är självvalt eller inte.
Eller det är som att det inte går att välja att vara singel. Hur mycket en än faktiskt gör det.
Det går att vara ensam och så går det att vara ENSAM. Den ultimata formen av ensamhet.
Alltså att vara singel. Alltså att inte vara ihop med någon. Alltså att inte idka någon form av sexuellt umgänge med en annan, specifikt utvald, individ (helst utav det motsatta eller besittandes någon form av binärt kön) som du i sin tur har full inofficiell rätt att konstatera att den ”tillhör” dig på varierande vis (exempelvis ”min FLICKVÄN”, min ”SJÄLSFRÄNDE”, min ”BÄTTRE HÄLFT” ”min SNUTTI-PLUTT” och så vidare). Hur det nu ens är möjligt att äga en annan människa.
En kan liksom ha ett hur rikt socialt liv som helst, en hel drös med goda vänner, fantastiska arbetskamrater och en underbar familj, men ändå räknas som ENSAM, bara för att en inte har en annan person i fula mjukisbyxor nerhasad bredvid sig i soffan om fredagkvällarna att käka tacos med på en kontinuerlig basis.
En kan leva HELT isolerad från resten av världen, där den enda formen av social kontakt går via ens partner och ÄNDÅ räknas som mindre ensam.
Men faktum är att det inte är sunt någonstans att lämpa över alla sina förväntningar, krav och kärlek på en enda människa. Tvinga den där enda människan att fylla alla emotionella roller i ens liv.
Det är därför vi har just vänner, arbetskamrater och familj. För att sprida ut bördan av att tillgodose varandras känslomässiga och sociala behov.
Det går inte att starta en enskild firma av kärlek. Kärleken kan inte hänga på och vara avgörande på endast en individs prestationer. Det kommer bara att sluta med utbrändhet. Med ett utbränt hjärta.
Det måste startas ett helt jävla bolag. Med chefer, anställda, ekonomer, administratörer, kreatörer och alla möjliga jävla poster. Som alla är experter på sina områden och fyller olika funktioner i det som just de behärskar allra bäst. Med tidens gång så är det vissa som avgår, vissa som avskedas, vissa som återvänder, vissa som får heltidstjänst, vissa deltid och vissa som blir långvariga veteraner som aldrig går i pension – ens när de kolavippar.
Du behöver inte lägga dig ner och dö. Res dig upp i stället, köp en slokig mjukglass och ta en promenad i solen längs stranden i dina obekväma badkläder du köpte i februari (de som passade så bra då men inte fullt lika bra efter cirka ett halvår av idogt förtärande av bullar) med din illröda röv fritt dallrandes, till världens allmänna beskådning och förtjusning.
Och om John Travolta dyker upp där på stranden med sin charm-rebell-blick, sensuellt vickandes på höfterna i din allmänna riktning och du får feeling, varför inte passa på? Det kan bli en kul grej. En skön känsla. Kanske till och med ett förhållande. Vad det än blir så är det inte mer än så. Men inte heller mindre.
Det är vad det är. Och det är det som räknas.
