I åratal har företag, organisationer och även stater hamrat ut budskapet att om var och en tar sitt ansvar så kan ”vi” rädda klimatet. Bara vi stannar på marken och har köpstopp kan vi nå FN:s klimatmål. BP, en av världens värsta klimatskurkar, populariserade begreppet ”carbon footprint” i början av 2000-talet. De överförde effektivt ansvaret från sitt eget svällande fossilkapital till den enskilda individen. Men trots att i stort sett hela världen gjort reträtt in i hemmen har inte klimatförändringarna lyckats bromsas nämnvärt i år. I maj uppmättes dessutom ett nytt rekord av koldioxid i atmosfären. Så höga CO2-nivåer har inte skådats på tre miljoner år.

En betydande del av världens människor har befunnit sig i varierande grad av husarrest i år och ändå är klimatvinsten som bäst marginell. Det är skriande uppenbart att det inte är upp till individen att ändra sina levnadsvanor för att stoppa klimatförändringarna.

Individer förfogar främst över flyg och konsumtion. Flyget står dock bara för tre procent av de globala utsläppen. För all del tre onödiga procent, men tre av hundra. Konsumtionen då? Den hänger samman med de två enskilt största klimatbovarna: industri och landburen transport. Minskad konsumtion kan potentiellt bidra till minskad industri. Men bara gällande konsumtionsvaror, alltså långt ifrån all industri, och knappt ens då.

Vi lever i ett groteskt överflöd av ting i ett slit-och-släng-samhälle av Guds nåde. Vi konsumerar inte för att vi har ett reellt behov utan för att vi har konstruerade begär. Vi känner att vi behöver äga en råsaftcentrifug eller slita ut fullt fungerande kök. Det är inte våra behov som skapar produkter, utan produkter som skapar begär.

I en konsumtionsdriven, vinstmaximerande ekonomi räcker det inte med att tillgodose befolkningens behov. Det genererar inte tillräckligt mycket pengar. Behov är ändliga. Begär däremot, kan sträckas hur långt som helst. Produkter är inte avhängiga om vi behöver dem eller inte. Du kan avstå från att köpa en pryl men nya saker tillverkas fortfarande längs ett oändligt löpande produktionsband. En av kapitalismens största lögner är att marknader påverkas av konsumenter, och inte tvärtom.

Det finns trots allt saker vi kan göra, även som individer. Vi kan åka med tyska klimatinitiativet Ende Gelände och ockupera en kolgruva. Vi kan utlysa och delta i globala strejker. Nu är det viktigare än någonsin att vara solidarisk med arbetare inom industri och transport över hela världen. Klimatet känner inga nationsgränser.

Om pandemirestriktionerna globalt hade legat kvar på samma nivå som de gjorde i början av året räknar forskare med en total utsläppsminskning på sju procent år 2020. Det är vad vi måste ligga på varje år om vi ska nå klimatmålen i Parisavtalet. Det kommer vi inte göra. Samtidigt visar staternas agerande i år att det går att göra stora omställningar på relativt kort tid. Det handlar bara om prioriteringar.

Så nöj dig inte med att stanna på marken. Döva inte klimatångesten genom att panta. Låt den flamma upp istället. Låt dig radikaliseras. 

För övrigt så väntar jag otåligt på att den svenska över­­sättningen av Andreas Malms "The Progress of This Storm" ska komma ut i handeln. Böcker är okej att köpa.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.