Krönika: Kapitalism med ett mänskligt ansikte

I ett kapitalistiskt system är grundbulten kapitalackumulation. Om kapital ska växa får man inte slösa bort pengarna på konsumtion utan de måste investeras. Kapitalismens särart uttrycks ibland genom att den kontrasteras mot ett gammalt samhälle med ärvda privilegier, där adeln var i toppen. De var den högsta samhällsklassen som ägnade sig åt lyxkonsumtion, som bodde i slott och var i allmänhet slösaktiga typer. Kapitalismen födde en borgarklass, som med idogt och strävsamt arbete kunde investera kapital och få det att växa, en borgarklass som bestod av entreprenörer som i sin kreativitet skapade vinstmöjligheter. Här heter grundbulten risk. Den som vågar satsa och investera är ju per definition värd sin förmögenhet, ty den har satt sig själv på spel. Rent moraliskt är man då berättigad till att vara förtjänt av mer pengar och makt än andra, sägs det. Skapar kapitalisten dessutom jobb åt andra, då är hen definitivt god, oavsett vad detta jobb består av eller hur det betalas.

Den förra alliansregeringen var noga med att påpeka att det var vanligt folk som riskerade att krossas av en tung skattebörda. Detta så kallade verklighetens folk, som inte ville något hellre än att leva sina liv i fred från en girig stat. Att få mer pengar i plånboken skulle inte vara en fråga om en facklig kamp mot den som tjänade pengar på ens arbete, tvärtom utmålade man en konflikt mellan medborgarna och välfärdsstaten. Problemet var de rigida band som hade ålagts den fria marknaden. Lösningen var att upplösa dem. Det kallades för frihet. Friheten att välja och friheten att behålla sina pengar. En populär bild av kapitalismen är ett system för meritokrati, där människor får vad de förtjänar utifrån arbetsinsats och kompetens.